Jag har länge levt med uppfattningen att svensk sjukvård skulle vara världsledande och öppen för alla, att den som söker hjälp på en akutmottagning blir tagen på allvar och får hjälp. Tyvärr har jag levt i en dröm och häromdagen vaknade jag upp och upptäckte att jag befann mig i helvetet. Och vad värre är – jag är inte ensam om den erfarenheten.
När jag skrev om mina upplevelser och om bemötandet på Facebook, efter två besök två dagar i följd på Mälarsjukhusets akutmottagning, så fick jag flera bevis på att jag inte är ett olyckligt undantag. Alla kan hamna i en situation där man har symptom med outhärdlig smärta och vänder sig till akuten för att få hjälp och få veta orsaken till det onda. Man förväntar sig att man utreds, och få en möjlighet att utreda vidare och behandla orsaken till besvären. Men så fel jag hade!
Jag har haft ”ont i ryggen” i över tio år, av en ”kotglidning” och pålagringar (stenos) på kotornas taggutskott. Jag hade då en särskild privat sjukförsäkring, så jag fick omgående tid för röntgen och besök hos ryggspecialist, som ställde diagnos men samtidigt avrådde från operation eftersom utgången av en sådan var oviss. Artros i båda knäna har under årens lopp utvecklats till svår artros där allt brosk är borta.
Jag vill beskriva grunden för att åskådliggöra att jag är van att ha värk och den värk jag haft har jag tagit udden av med vanlig Alvedon och Naproxen. Jag har lärt mig leva med ständig värk på denna relativt låga nivå. Men en dag förändras läget efter ett, som jag först trodde, simpelt snedtramp på en liten tröskel. Detta ledde till en avsevärd höjning av smärtnivån i rygg och höger ben. Jag förlorade styrseln helt i högerbenet och mitt vänstra ben blev försvagat. Partiellt känselbortfall, svullnad och blånader på höger ben. Men värst av allt var naturligtvis den fruktansvärda smärtan och att jag inte kunde stå på mina ben eller gå.
Trots att dessa symptom gjorde mig handikappad blev det ingen röntgenundersökning. Jag fick smärtstillande utskrivet, men ingen hjälp att utreda orsaken till värken eller de handikappande symptomen. Efter en mycket enkel fysisk undersökning, utan röntgen, magnetröntgen eller datortomografi, blev jag hemskickad med ett par kryckor. Nyttan av kryckorna är mycket begränsad eftersom mina ben viker sig och jag måste ha en stark person bredvid mig för att inte falla när detta händer.
Ingen remiss för vidare undersökningar/röntgen, ingen vägledning för att få hjälpmedel/rullstol, ingen riktig diagnos, förutom vid mitt andra besök då en ung och trevlig läkare påstod att det rörde sig om en ”bristning i en muskelsena” (eller nåt liknande) och att det skulle gå över/läka på ett par-tre dagar (?). Men hur han kommit fram till den diagnosen är mycket oklart.
Så nu sitter jag i mitt hem på en kontorsstol med hjul, måste ha hjälp till toa, hjälp med att förflytta mig överhuvudtaget, eftersom smärtan från ryggslut och vänsterbenet begränsar min förmåga att sparka mig fram. Smärtan gör det också svårt att sova då jag inte hittat någon ställning som är helt smärtfri, ibland somnar jag sittande på en stol och lutar mig över köksbordet.
Jag funderar givetvis på hur det blivit så här. Är det åldersdiskriminering? Eller könsdiskriminering? Ska inte en gammal kärring som passerat 70 få adekvat undersökning och behandling? Ska jag hoppa i ån när smärtan blir outhärdlig? Är jag inte till någon nytta i vårt samhälle längre? Finns det inget värde i att kunna klara sig själv, vara engagerad i ideellt arbete eller bistå andra som behöver mitt stöd? Är det så här Region Sörmland tycker att man ska bli bemött och behandlas eller inte behandlas? Har verkligen akutmottagningen fått riktlinjer om att röntgen enbart ges till människor som ramlat i halkan? Här bygger man ett nytt stort sjukhus för miljarder, men man har inte råd att bemanna och använda den utrustning som redan finns på sjukhuset? Jag häpnar!
Något i systemet är uppåt väggarna fel. Region Sörmland borde skämmas som behandlar människor sämre än djur! Ett djur som plågas får antingen vård eller avlivas, det är bara det senare som fattas när man väljer att inte ge adekvat vård som leder till förbättring och ett värdigt liv!