För vissa av oss äldre räcker kanske tilltron. Men en del av oss inom vårt bostadsområde tillhör tvivlarna. Vi hittar alldeles för många men och varför då vi kommer in på munskyddets nytta jämfört med kostnaden och allt besväret runt om. ”Men vaddå, använd munskydd om du tror att det skyddar, låt bli om det inte passar dej”! Tillsvidare har vi inte någon lag som tvingar oss. Följ de rekommendationer vi blev itutade direkt från allra första början av pandemin, det kan nog många tycka. – Och visst har vi varit lydiga överlag.
Nr: 1. Stanna hemma om du känner dej sjuk. Nr: 2. Håll rätt avstånd till den du pratar med – kramas inte eller ta i hand. Men ursäkta mej? Nummer: 1 A, B, C är ju att tvätta händerna noga samt att använda handsprit. Sen följer nr: 3, en rekommendation som många av oss över 70 – 80 och 90 år har svårt att efterkomma.
Alltså nr:3. Låt någon annan handla i mataffärerna eller lösa ut medicinen på apoteket och undvik ställen med mycket folk. Många av oss har ingen yngre anhörig i närheten. Vi vågar inte lita på fina erbjudanden från obekanta. Att ringa in vår nota till mataffären och sen vänta på leveransen när det passar handlarens tider. – Vi vill se varorna och ersätta själva om något tagit slut. Inte köpa grisen i säcken. Dessutom lämnar vi inte ut våra bankkoder och många av oss använder fortfarande kontanter. Vi - 70 - 80 och över 90 har varnats för alla lurendrejare.
Den långa isoleringen under covid -19 pandemin verkar ha blivit en bra födkrok för kreativa lurendrejare. Att erbjuda sin hjälp, tillverka skyddsmaterial som icke är godkänt. Att sko sej på oss äldres isolering verkar vara ett nytt givande yrke för dessa hjälpare.
Vi behöver en lektion i att använda munskyddet på ett säkert sätt. Har hört att en dags användande per person kan kosta oss äldre 100 kronor. Då gäller det kanske ett godkänt av medicinalstyrelsen. Men hur kan vi lita på de egentillverkade som säljs i handeln. Hur ska vi pensionärer ha råd om det blir lag? Kastar vi våra använda skydd i hushållsoporna?