Attentions undersökning som publicerades 14 september visar på att 25 procent av eleverna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) är frånvarande från skolan, helt eller större delen av tiden.

Min son är av dem. Jag tänker inte kalla honom hemmasittare, då han aldrig fått rätt förutsättningar till att vara i skolan. Det är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. Mycket skam och känslor av att känna sig som en usel förälder. Det som håller mig uppe är att jag vet att jag inte är ensam och jag vet att det finns en plats för honom också.

Idag känner jag skuld över att jag tvingat mitt barn till skolan i så många år när han tydligt visade att han mådde så dåligt av den miljön. Det gör ont i mig när jag tänker på det, men hela den här resan har gett mig så mycket lärdom och idag har jag mitt egets barns bästa i fokus oavsett läge. Barnen är vår framtid, men vi utsätter dem för höga krav som leder till dålig självkänsla och psykisk ohälsa. Detta leder till en stor kostnad för samhället och mycket lidande för alla inblandade.

Dagens skola passar normalbegåvade människor utan npf. Det är ett omöjligt uppdrag för en lärare att individanpassa undervisningen för 30 elever. Dagens skola ska vara inkluderande, men med facit i hand kan nog samhället enas om att den faktiskt exkluderar många elever. Jag tror att många barn skulle må bra av att hamna i ett mindre sammanhang från början.

Min upplevelse är att man i dag får stöd först när det börjar bli problematik. Då är det ofta redan försent. Barnet har inte längre någon självkänsla och föräldrarna är utmattade. Man borde uppmärksamma barn som inte klarar det större sammanhanget tidigare och anpassa miljön i ett tidigt skede.

Jag vet att detta inte enbart behöver förändras i Strängnäs, det behöver ske större förändringar, men vi måste börja någonstans. Någonstans är detta ett systemfel. Jag tänker att det måste finnas en plats för varje individ i samhället, alla kan inte bli akademiker. 

Det är nu månaden för psykisk hälsa och jag tycker att vi ska skänka en tanke till alla barn som är hemma. De är inte hemma för att de vill, utan för att de inte har något annat alternativ.

En något sorgen mamma som önskar en framtid för sin son