Apropå tidigare insändare om aga och gränssättning.
Som uppvuxen på 50-talet tillhör jag gruppen av människor som fått smisk på rumpan om jag misskött mig, fått ett tag i örat och blivit förd till skamvrån. Men jag har aldrig uppfattat att jag blivit misshandlad av mina föräldrar. När jag som trotsigt barn inte lyssnade fick jag en konsekvens. Jag såg alltid upp till mina föräldrar och för mig blev det viktigt att försöka göra mitt bästa. Både i skolan och i livet.
Har aldrig känt att mina föräldrar blivit besvikna eller arga när jag fått dåliga betyg. Mamma sa alltid "Gör man sitt bästa är det gott nog, det innebär inte att man måste vara bättre än andra".
Mina barn har varit mycket hos sina morföräldrar. Mamma och pappa visade även mina barn tydliga gränser. Inte med dask i rumpan, men de var tydliga när de hade gjort fel. Ändå älskade mina barn sina morföräldrar, och sorgen för dem när de gick bort var stor. Hade de problem pratade de gärna med dem om de inte vågade prata med oss föräldrar.
Mina föräldrar och min mormor var klipporna i mitt liv. Det är deras förtjänst att det gått bra för mig i livet. Haft bra jobb även om man blivit arbetslös då och då. Aldrig haft ekonomiska problem och jag har barn som reder sig på egen hand.
Som människor gör vi rätt och ibland fel, livets gång. Men man lär av sina fel gör om och gör rätt. Alla människor tar inte skada av en tillrättavisning, oavsett om någon tar en i armen eller tar ut en ur rummet och har ett allvarligt samtal där man får veta vad som gjordes fel. Eller om man får gå och sätta sig i skamvrån för att fundera över vad man gjort för fel.
Jag blev imponerad när jag var hos en vän och hennes barn var hemma med sin tvååring. Vi skulle äta lunch tillsammans och tvååringen ville inte äta. Den ville ha något annat och gapade och skrek. Då tog mamman tag i barnstolen och pratade med sitt barn. Hon frågade "Ska du inte äta det här?". Barnet sa nej. "Vad bra", sa mamman, "då går du in på rummet och leker". Hon lyfte ner barnet från stolen och tog henne i handen och gick in i mormors gästrum där det fanns lite leksaker. Sedan gick hon tillbaks och vi började äta. Efter två minuter kommer ett gråtande barn in i köket och säger "Jag är hungrig, mamma". "Ska du äta?" "Ja." Då lyfte hon up barnet som satte sig och åt upp sin mat utan krusiduller.
Det var första gången på 20 år jag såg en förälder som satte gränser.