Det kan tyckas märkligt att jag, som arbetat för barns rätt i över 40 år, samtidigt är motståndare till att göra Barnkonventionen till lag. Lagen skall träda ikraft den 1 januari 2020, men regeringen vet inte hur den ska fungera i praktiken och en ny utredning har tillsatts som blir klar först nästa år (Kommittédirektiv 2018:20). Hur har man tänkt när inte dagens lagar fungerar? När myndigheter bryter mot dagens barnskyddslagar så finns dessutom inga fungerande sanktioner. Föräldrar anmäler, anhöriga anmäler, professionella anmäler, omgivningen anmäler, men alla står helt maktlösa. Det tycks inte finnas någon hjälp för utsatta barn.
Barnombudsmannen BO har inga befogenheter och kan inte ingripa i enskilda fall. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kan hota med eller i sällsynta fall utdela viten (som betalas av skattepengar). I Västerås har socialförvaltningen fått kritik 28 gånger av sju myndigheter i ett och samma ärende, men ingen tog ansvar, inga beslut ändrades och inget förändrades för det drabbade barnet. JO agerar ytterst sällan. Riksåklagaren är passiv. Ministrar har hänvisat till nya utredningar som inte behövs och att just Barnkonventionen ska bli lag. Men fortfarande vet man alltså inte hur den nya barnkonventionslagen skall implementeras. Ingen vore gladare än jag om vi får en lag som fungerar. Tyvärr riskerar Barnkonventionslagen bara att låta bra i teorin. I praktiken verkar den bli helt meningslös.