Besparingar får inte riskera de äldres säkerhet

Politiker i alla läger har under en lång tid försökt få ner kostnaderna genom att upphandla äldrevård i stället för att göra det i egen regi. Om man inte har tydliga och hållbara kvalitetskrav vinner lägsta kvalitet och lägsta pris. Vid nästa upphandling erbjuder konkurrenterna någonting ännu sämre. Efter ett par upphandlingsomgångar har man kommit ner till de minsta och enklaste lokalerna, det minsta möjliga antalet fastanställda och mesta möjliga antalet timanställda vikarier som med minsta möjliga utbildning erbjuder lägsta möjliga service. Detta har skett och har kunnat pågå i åratal eftersom de äldre är sjuka och inte har starka röster.

När man sen får ett problem som coronaviruset visar sig bristerna. Med stor personalomsättning och lokaler som inte är lämpade för att separera friska och sjuka bäddar man för smittspridning. Det är också väldigt svårt att förstå varför man inom sjukvården behöver personal med lång erfarenhet, speciell utbildning, utrustade med rock, förkläde, dubbla handskar, visir och en godkänd andningsmask för att duscha eller mata en coronasjuk person medan man inom äldrevården får göra samma jobb med en vikarie utrustad enbart med visir och handskar. I början av pandemin saknades även detta, handsprit och visir, inom äldrevården.

Nu är det dags för våra kommunalpolitiker att besluta om en lägsta nivå för hur vården av våra äldre skall få se ut. Besparingar får inte gå så långt att vi inte ger våra äldre en anständig och säker tillvaro. Bara för att man har gjort en upphandling har man inte blivit av med sitt ansvar.