Att blicka tillbaka i historien gör det möjligen lättare att förstå framtiden. Det låter sig nog gå inom vissa tidsgränser.

I historieböckerna läser vi att för fyratusen (4 000) år sedan hade vi stenåldern, där yxor av sten var gångbara verktyg. För tvåtusen (2 000) år sedan brann en buske, en ängel landade på jorden och därefter har vi tideräkningen före och efter Kristus.

För bara ettusen (1 000) år sedan skapades Sigurdsristningen, en sorts runsten, på en berghäll som vi återfinner i Sundbyholm utanför Eskilstuna. Själva runskriften berättar om en mäktig kvinna som hette Sigrid. Då var det vikingatid och enligt Sörmlands Museum står det på denna ristning: ”Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make”. 

Knappast anade Sigrid att kärnkraft skulle skapa politisk oenighet tusen år senare.

De flesta säger att det är svårare att sia om framtiden än att läsa historien. Fast skåda framtiden ska vi nu gemensamt göra. Vi måste se ganska långt fram i tiden. Det är svårt nog att se tusen år bakåt i tiden, till vikingatiden, och ännu svårare att förutse en tidsrymd som är hundra gånger så lång. 

För vi ska faktiskt försöka se etthundratusen (100 000) år framåt. Så länge ska vårt samlade kärnavfall lagras på ett säkert sätt. Enligt officiella beräkningar kostar det 19 miljarder kronor att försluta kärnavfallet i kopparcylindrar och placera dessa i bergrum. Ett arbete för många personer i många år. Och det måste göras.

Länge leve sol, vind och vatten.