Alla typer av isolering påverkar oss människor. Inom fångvården tillämpas isoleringscell som den yttersta forman av bestraffning och åtgärd för att skydda såväl omgivningen som den drabbade själv. Vid långvarig isolering blir oftast effekten obotliga mentala skador. I dessa coronatider blir frågan aktuell, fast på ett annat sätt. Karantän för gamla människor, vilket Folkhälsomyndigheten rekommenderar, för att minska risken för smitta, är ju trots allt” frivillig”. Det vill säga det är inte olagligt att ignorera rekommendationen.
Men å andra sidan sannolikt livsfarligt att inte följa den. Så inför befintliga alternativ så sitter i dag väldigt många gamla människor i karantän. Som också möjliggörs av alla godhjärtade volontärer, som hjälper oss med inhandlingen av kost och annat livsnödvändigt. Vilket vi naturligtvis är oerhört tacksamma för. Men vi som suttit i karantän nu i sex månader och inte träffat vare sig barn, barnbarn eller vänner under den tiden, har fått andra problem.
Eller nya problem, kanske man kan säga. Vi som lever i ett parförhållande har börjat gå varandra på nerverna (som man sa förr). Det vill säga vi har blivit mer lättretade på småsaker, upptäckt sidor hos varandra som tidigare låg i det fördolda. Vardagsrutinerna har utvecklats till upprepningarnas tristess. Fantasin att variera måltiderna har falnat. De små detaljerna och kommentarerna som visar uppskattning eller kärlek till varandra hörs inte längre
Vi har helt enkelt kommit in i ett rejält stresstillstånd. Helt oavsiktligt och utan uppsåt. Vi människor är ju flockdjur och styrda av våra vanor. När dessa dramatiskt förändras, som nu, påverkas vi alla. På olika sätt och efter olika lång tid, men påverkade blir vi. Så tillsammans med de psykiska skador som väldigt många av de coronasjuka drabbats av efter tillfrisknandet, så har en obekant stor andel av våra frivilliga karantän-sittare också drabbats av psykiska problem.
Vilka dessvärre ganska lätt kan leda till även somatiska besvär, som i hög ålder inte sällan blir terminala. En hjälp för oss gamla tror jag kan ligga i att bli mer överseende med vår nästas beteende än med vårt eget.