Miljöpartiets ambitioner att hela tiden ta ytterligare gigantiskt stora lån för att bygga ännu fler vindkraftverk inte bara oroar, det skrämmer. Finansmannen Per Wimmer, som publicerat boken ”Den Gröna Bubblan”, varnade för vad han såg som ett hot om en ekonomisk nedgång, förorsakad av ett snedvridet subventionssystem kombinerat med hög belåningsgrad och extremt låga räntor.
Förhållanden som öppnar för att bubblan spricker. Med kanske samma dignitet som IT-bubblan år 2000 och den amerikanska fastighetsbubblan 2007. I dag är, som sagt, risken: alla högbelånade investeringar inom sektorn ”grön energi”.
Det är regeringarna i många länder som på detta sätt blåser upp en marknad på ett sätt som ger orealistiska värderingar och överefterfrågan, vilket driver upp värdet på tillgångarna, vilka i sin tur kommer att korrigeras när bubblan spricker. Belåningsgraden är ofta 90 procent.
Problemen med vindkraft är främst: 1. De producerar endast när vädret är det rätta: 2. De är kostnadsineffektiva, det vill säga deras begränsade hållbarhet gör att de på grund av underhåll och reparationer aldrig når ”pay back”; 3. De kan aldrig komma i närheten av kärnkraftens, kolets eller gasens effektivitet; 4. Skattebetalarna får högre kostnader för energi.
De enda vinnarna i ”vindsnurrebranschen” är byggarna, markägarna och underhållarna. Om vi till detta lägger alla statens kostnader för coronan, så tror jag de flesta av oss förstår hur viktigt det är att vi håller nere de skenande priserna för elenergin till ett oundvikligt minimum. Som oundvikligen innebär en ökad användning av kärnkraft. Vilket i sin tur är en förutsättning för bibehållande av befintlig levnadsstandard och industriproduktion.
Mardrömmen är att många röstberättigade inte inser farorna med dessa snurror, som dessutom förfular vår miljö och hotar våra vilda djur, och i praktiken omöjliggör en adekvat balans mellan behov och tillgång/efterfrågan.
Många av oss kommer inte längre har råd att betala våra elräkningar.