Ett äldre par bor i en villa, som de vardera äger hälften av och bott tillsammans i sedan 30 år. De sitter i karantän sedan mars 2020 och kämpar för tillvaron i en svåråtkomlig marknad. Kombinationen social depravation och rädslan för att bli sjuka i en tid då sjukhusen är överfulla med Corona-patienter gör att de är oroade för situationen om en av dem avlider.

De lever nämligen i sitt andra äktenskap och har båda barn i sitt första gifte – så kallade ”särkullsbarn”. Svensk lag ger nämligen särkullsbarn full arvsrätt efter sina föräldrars bortgång.

Vad som nu händer vårt nämnda par när en av dem avlider är att den avlidnas barn kräver sin arvsrätt (i 9 fall av 10). Vilket bland annat innebär att villan värderas och 50 procent av marknadsvärdet måste den överlevande betala till särkullsbarnen. Detta är i de flesta fall ett så högt belopp att den överlevande måste sälja villan och försöka hitta en ny bostad, som ju oundvikligen blir mycket mindre och inte kan rymma det nuvarande bohaget.

Som regel har den överlevande i en sådan här situation stora emotionella och ekonomiska problem. Sorgen efter sin partner och ångesten för att vara tvingad att flytta och skiljas från alla sina kära saker i hemmet.

I dag, när de så kallade primäräktenskapen är i minoritet i Sverige, så är det anmärkningsvärt och förvånansvärt att lagen inte anpassats till den nuvarande verkligheten. Självklart ska par som förlorar sin käresta ha rätt att bo kvar i sin bostad livet ut eller så länge de själva önskar. Som par med endast egna gemensamma barn i dag har rätt till!

Det är min erfarenhet att detta ”arvsproblem” är en av ålderdomens största orosfaktorer för par med särkullsbarn. Många avstår från investeringar och förbättringar i villan för att de höjer marknadsvärdet och därmed arvslotten. I många andra länder har man sedan länge moderniserat sin arvslagstiftning. Där har den överlevande i ett äktenskap alltid rätt att bo kvar i sin bostad så länge de vill.

Det är svårt att se några objektivt sakliga skäl till den nuvarande svenska lagstiftningen i frågan. Den borde rimligen ha moderniserats för länge sedan. Men, som sagt, den svenska synen på gamla människor tillhör de sämsta i vår del av världen.