"Det ordnar sig", en av de första fraserna man lär sig som ny i Sverige. Det har länge varit sant. Vi har varit skonade från många hemska saker som världskrig och kraftiga naturkatastrofer. Det har gjort att vi har känt oss trygga, vi har ett välutvecklat land och alla möjligheter en kan få.

Vi har inte behövt tänka på någonting, vi hade politiker och myndigheter som vi litade på för vi hade ingen anledning att misstro eller ifrågasätta eftersom saker rullade åt rätt håll. När en kan leva ett relativt bekymmersfritt liv kan en i sann socialistisk anda tänka på andra som inte har det lika bra och vilja hjälpa dem.

En del kanske inser att vi inte har råd med det i dag och att "det ordnar sig" inte längre är självklart. Alla har nog förstått att tiderna är tuffa nu. Inflation, arbetslöshet, kriminalitet, låga resultat i skolan, segregation, fallerande vård...

På det får vi krav på budgetåtstramningar. Detta är inget nytt. Läget i dag är en snöbollseffekt, några små problem som inte har tagits hand om som har orsakat en kedjereaktion.

Förr i tiden har kungar bytt länders religion för att de såg att landet behövde behålla pengar istället för att skicka iväg dem. I dag skickas det pengar till höger och vänster (till exempel sponsrar UD tankesmedjan Chatham house som hjälper bland annat regeringar att förstå förändringar i världen med mellan 100 000 och 249 000 pund, har inte regeringen anställda för att jobba med det?) och beslut fattas kortsiktigt eftersom man måste behaga allmänna åsikter.

Snabba lösningar som funkar i stunden, befolkningen blir nöjd och så återgår vi till "det ordnar sig". Dålig ekonomi – höj räntan, kriminalitet – längre straff och hemlig avlyssning utan misstanke, låga skolresultat – elever får gå längre dagar, för lite pengar i kassan – höj skatten (som särskild skatt för att finansiera medlemskap i NATO).

Det verkar som att stanna vid makten är mer viktigt än att faktiskt göra det som kommer gynna oss i längden, att fatta beslut som tar hänsyn till helheten (samhället är ju som ett system, brist i ena kommer påverka resten), att verkligen gå till botten av varför är det så istället för att bara stryka på en salva och hoppas att det ordnar sig.

Ett land är bara så bra som dess befolkning, tar man inte hand om befolkningen, särskilt barnen som, hur klyschigt det än låter är vår framtid, så kommer man ha ett land som inte mår bra. Sen är det ju fråga hur kommer vi att ta hand om de som tar hand om våra barn?

"Det ordnar sig", ja men hur?