Nyligen hade jag en konstlärare som inledde var och varannan mening med "Jag tänker..." och sade "vart" i stället för var, vilket var väldigt irriterande. Nu hör jag i princip dagligen någon säga "Jag tänker..." och "...tänker jag", något som tycks ha spritt sig. Liksom det där förfärliga "vart".

Vad finns det för anledning att påpeka att man tänker det man är på väg att säga? Jag förstår inte anledningen till detta påhitt. Än mindre förstår jag hur en del ungdomar kunde börja med detta "vart" och ännu håller på med det. Alltför ofta hör jag i telefonsamtal på offentliga platser: "Vart é ru?". Tycker de att det låter tufft, eller vad? Alla vuxna i deras omgivning borde reagera på denna galenskap.

Man får numera märkliga svar av unga personer då man säger "Tack", "Ingen fara" eller "Inga problem". Beroende på situationen svarar man naturligtvis "Varsågod", "För all del" eller "Väl bekomme". Det torde bero på engelskans stora inflytande, att man kan säga "No problem/no worries". Alltför ofta hör jag direktöversatta uttryck från engelska. En del tycks tro att "simple" har samma betydelse på svenska. I ett meddelande som jag nyligen fick stod det "Uppdraget är mycket simpelt". Jag betvivlar att det var den svenska betydelsen som avsågs. Vidare hör jag ofta "huvudkaraktär" istället för "huvudroll". Inte nog med det, många använder frekvent engelska ord i vårt språk. Jag hör tyvärr en del personer inleda meningar med "Yes". 

Dessutom är det vanligt att lägga till "upp" utan anledning, till exempel "Öppna upp". Jag såg härförleden denna mening i en platsannons: "Under semesterperioden behöver vi stärka upp med en vaktmästare som kan stötta upp i den dagliga verksamheten."

Konjunktiv har blivit ovanligt. Häromdagen såg jag följande på Försäkringskassans hemsida: "Önskar du att Mina sidor var bättre?", vilket är fel. För mig är det en självklarhet att använda konjunktiv, framför allt "vore" som definitivt inte är avskaffat.

Vidare hör jag ofta "jaba, hanba, honba, domba" i kollekta färdmedel. Det låter väldigt illa, att behöva lyssna på eländet är plågsamt.

Det är så förfärligt att vårt fina språk utarmas mer och mer då många misshandlar det, ett av många tecken på samhällets förfall.