Det är något djupt mänskligt i att vilja förstå allt vi ser. När något oförklarligt händer – som de märkliga drönarobservationerna över New Jersey – fyller vi ofta tomrummet av "jag vet inte" med fantastiska teorier. Och visst är det lockande! Drönare stora som bilar, blinkande ljus, och till och med spekulationer om ett iranskt moderskepp som gömmer sig längs kusten. Det låter som en science fiction-film, inte sant?
Men låt oss ta ett steg tillbaka. Vad vet vi egentligen? Över ett par veckor rapporterade tusentals människor mystiska objekt på himlen. Politiker och media hetsade upp sig, lokala myndigheter skickade upp egna drönare för att undersöka, och snart började internet fyllas av teorier: aliens, hemliga militärprojekt, eller kanske en konspiration för att dölja något ännu större.
Vad som är mest fascinerande här är hur våra hjärnor fungerar. När vi ser ljus på himlen utan referenspunkter – inga träd, byggnader eller fåglar att jämföra med – blir vi extremt dåliga på att uppskatta storlek och avstånd. En liten drönare kan plötsligt verka gigantisk, och en stjärna kan lätt förvandlas till ett ufo. Lägg sedan till sociala medier och nyhetsrubriker som säger "Drönare stora som bilar över New Jersey", och plötsligt ser alla bilstora drönare överallt.
Det är förstås inte konstigt att vi reagerar så här. Vår hjärna är programmerad att hitta mönster och skapa mening – även där det inte finns någon. Men det är just där vi måste påminna oss om kraften i att säga "jag vet inte". För ofta, när vi inte vet, är det bästa vi kan göra att vänta och undersöka. Om vi omedelbart fyller tomrummet med aliens eller konspirationer, slutar vi ställa frågor.
Och här är det fina: det är inget fel med att vara nyfiken. Faktum är att det är vår nyfikenhet som driver oss framåt, som får oss att utveckla vetenskap och förstå vår värld bättre. Men nästa gång du ser ett mystiskt ljus på himlen, innan du ropar "ufo!" eller "hemlig drönare", kanske du kan luta dig tillbaka och tänka: "Jag vet inte vad det är – men det är spännande att ta reda på."
För i slutändan är vi bara människor, på en liten planet i ett enormt universum, som försöker förstå en värld som är både mystisk och underbar. Och ibland räcker det att bara titta upp och undra.