Det stormar i både kommunfullmäktige och inom barn- och utbildningsförvaltningen just nu. Med anledning av de nedläggningar, avvecklingar och lokalförflyttningar som genomförs i dagsläget helt utan förvarning för medborgare och berörd personal, är förtroendet för både den styrande majoriteten och barn- och utbildningsförvaltningens ledning minst sagt skadat. Den stora frågan är om det överhuvudtaget är reparerbart?
Att tuffa beslut kan behöva fattas i tider av ekonomisk kris är det ingen som ifrågasätter, de stora frågorna stammar snarare ur vilka beslut som fattats och framför allt hur dessa har genomförts.
När självaste kommunstyrelsens ordförande Jimmie Jansson (S) under ett kommunfullmäktige slutligen väljer att kommentera avvecklingen på Årbyskolan så är det inga fagra ord han använder. Ordet "sämsta" upprepas gång på gång, men att skolan trots pågående skjutningar i närområdet under en längre period ändå lyckats etablera och bibehålla en trygg miljö med god studiero som inte ens Skolinspektionen kunde ge några nedslag på, nämns inte ens.
För den som hör eller läser orden i efterhand kan det bara tolkas på ett sätt: skolan med dess lärare och elever har misslyckats – och misslyckanden, de värderas inte högt. Detta är ett förhållningssätt gentemot Årbyskolan som tycks sippra neråt genom de styrande i grundskolenämnden, till förvaltningschef, skolchef och avdelningschef. Är det någon som tänker ta ansvar för hur detta bemötande gentemot personalen och eleverna påverkar deras mående?
Nyligen publicerades en insändare där en elev uttryckligen skriver ”sluta behandla oss som råttor”, är de orden inte talande nog?
Är Årbyskolans anställda, som gett åratal av sina yrkesliv och sin kompetens till kommunen, inte värda mer? Det minsta förvaltningen borde kunna ge dem, är uppskattning.
Trots den tärande situation de befinner sig i så går de till jobbet varje dag och driver verksamheten framåt. De möter elever, vårdnadshavare och inte minst, varandra. De stöttar, de kämpar och de sliter, men från förvaltningens sida är det tyst. Det lilla ordet ”tack” kostar inga pengar, men i det här fallet tycks det vara dyrköpt.
Uttrycket ”handlingar säger mer än ord” kommer väl till pass när det framkommer att förvaltningen försökte köpa ut Årbyskolans rektor för vad som kan antas vara en ansenlig summa pengar. Samtidigt var det omöjligt att låta eleverna i årskurserna sju och åtta gå färdigt sin högstadietid på Årbyskolan medan högstadiet fasades ut, då det sades vara en kostnad förvaltningen inte kunde stå för.
Förtroendegivande, eller hur?