Jag känner inte igen mig i Sverige längre. Det hör jag ofta folk uttrycka, på olika vis. Och jag håller med. Jag känner inte heller igen mig. För varje år blir jag alltmer alienerad.
Det var bättre förr, sägs det. Men när var egentligen "förr"? Hur skulle det kunna finnas en gemensam punkt i historien som är "förr" för alla människor? Vi är ju alla olika gamla och Sverige förändras hela tiden. Sverige – och hela världen – förändras hela tiden. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara.
Förr fanns det dinosaurier. Det finns det inte längre.
Förr var vi i union med Norge. Det är vi inte längre.
Förr skrev vi brev i stället för mejl. Det gör vi (nästan) inte längre.
Jag tror så här: Det Sverige vi känner igen oss i och är trygga med är det Sverige vi föddes i och växte upp i, oavsett när vi föddes; det Sverige vi levde i tills vi blev i övre tonåren eller 20-årsåldern. Vid det laget hade den ständigt pågående förändringen börjat märkas och vi började så smått att inte känna igen oss.
Och värre blir det med åren.
En person som i dag är i 40-årsåldern har sin mentala hemvist någonstans på 1980-talet eller 1990-talet. Det är där hon hör hemma. På samma vis hittar vi det där "förr", som var så bra, på 1960-talet eller 1970-talet för en person som i dag är i 60-årsåldern.
Det är till vår barndom/ungdom vi längtar när vi säger att vi inte känner igen oss och att det var bättre förr. Det är där vi upplever att tryggheten finns.
Men vi kan inte återskapa den tiden. Det behöver vi acceptera. I synnerhet eftersom "förr" är olika saker för olika personer.
Det vi har att göra, är att leva med förändringarna och göra så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. För Sverige – och världen – kommer fortsätta förändras. Dag för dag, månad för månad, och år för år.