Slutreplik på repliken "Nej, ni NPF-föräldrar är inte ett störande brus" och debattartikeln "Vi NPF-föräldrar är ett störande brus i Tony Lööws öron".

Tony, vi fick kontakt till slut, efter nästan fyra år. Via Strengnäs Tidning.

Du skriver byråkratspråk. Vi skriver föräldraspråk. Du skyller ifrån dig. Vi har inte så mycket att skylla på.

Om du varit vår son hade vi nog klagat på dig. Du lastar in en massa ovidkommande detaljer i dina resonemang: lokaler, placeringar, juridik med mera. Säkert ditt jobb, men var vår son kommer in i allt det där är förstås inte speciellt tydligt.

Du skriver till exempel att du ”visserligen” är chef. Du har "visserligen" ansvar. Skulle vi föräldrar bli tagna på allvar om vi menade att vi ”visserligen” är föräldrar? Skulle det vara okej för dig?

Vi hade kunnat hjälpa dig. Hjälpa dig att i en del få fokus och ordning på resursskolans utmaningar. Du valde att titta åt ett annat håll.

Vi läser ditt svar och ser att din prestige inte är rubbad en millimeter. Byråkrater ber inte om ursäkt. Du sträcker dig till att beklaga att vi inte är nöjda.

Du skriver att ni stärkt ledarskapet. Bra. Men. Den 22 november 2023 träffade vi rektorn på Tosterö Resursskola. På detta möte lovades olika saker och att vi skulle hålla kontakten så vi visste hur det gick, men sen dess har vi inte hört ett ljud. Fyra månader. Var är ledarskapet i detta?

Vi tycker att du borde ta ansvar för vad du gjort. Det tycker även vår son, samt det barn och den familj som det skrevs om i tidningen (ST 17/3). De är fortfarande barn. Grunden i deras framtida liv läggs här och nu.

Det finns fortfarande möjlighet att på riktigt visa att ni som styr faktiskt bryr er. Barnen undrar varför det är tyst. Din replik på vår debattartikel är enligt barnen (och oss) inte mycket svar från en människa, utan mest från en byråkrat. 

Det finns inget värdigt i det sätt våra barn och vi bemötts. Något ansvarstagande har vi heller inte sett, vare sig från ansvariga tjänstemän eller politiker.