Insändare: Döden – en ofrånkomlig del av livet

Döden är inget man talar om i vardagslag. Det är av begripliga skäl inte heller ett ämne som uppskattas särskilt mycket som samtalsämne på fester. Men döden är trots allt en ofrånkomlig del av livet.

För oss som har haft den stora turen att födas gäller det att acceptera att födelse och död är intimt sammankopplade. Det gäller att göra det bästa möjliga av tiden däremellan.

Personligen tycker jag att det är bra om man pratar med sina närmaste om hur man vill ha det innan det är dags att påbörja resan in i det okända. Då tänker jag inte i första hand på hur man fördelar det man lämnar efter sig av materiella tillgångar, utan mer på hur man vill ha begravningsceremonin utförd och var/hur och med vem man vill bli begravd.

I dagens Sverige, med ett stort antal av varierande familjesammansättningar, kan denna fråga bli ett stort trauma för den/de efterlevande om man inte själv berättat hur man vill ha det.

När min far låg för döden för många år sedan bad min mor mig att jag skulle fråga pappa om var han ville bli begravd. Respektive släkt hade varsin familjegrav på samma kyrkogård i Falun. Mamma och pappa hade diskuterat saken flera år tidigare, men inte kunnat enas, och mina äldre bröder vägrade ta upp frågan med vår döende far. Jag pratade till slut med pappa, men jag hade varit tacksam om mina föräldrar i stället hade klarat ut den frågan tillsammans långt tidigare. 

Vad är det då som gör att de allra flesta människor känner ett så stort obehag – ja till och med ångest – inför döden? Förutom en allmän rädsla för det okända handlar det mesta nog om att inte längre få vara med. Döden är ju obönhörligen slutet på livet och ingen har mig veterligen återvänt från de döda. Jag räknar då inte in de personer som återupplivats efter att hjärtat stannat och inte heller Jesus, som enligt Bibeln gjorde en kortare comeback efter korsfästelsen och döden. Jag bortser här även från den ”lyckliga” grupp som fullt och fast är övertygade om nirvana, paradiset, återuppståndelsen med mera. Döden är för de starkt troende inte slutet på något utan bara början på ett nytt evigt liv.

Min konfirmationspräst och jag enades, efter en lång klargörande ”dialog”, om att jag inte till fullo omfattades av den kristna tron. Därmed valde jag när jag blev myndig 1968 att begära utträde ur statskyrkan. Min mor uttryckte då en stark rädsla över att jag skulle hamna i helvetet.

När jag växte upp på 50-talet var alla affärerna stängda på långfredagen, radion spelade sorgemusik och om biograferna var öppna visade man ”Vägen till Golgata”. TV fanns inte. Om vi barn över huvud taget fick gå ut så skulle vi undvika att leka och dessutom röra oss långsamt.

Det har förvisso hänt en del på 70 år.

I dag finns det många olika trosuppfattningar om hur skapelsen gått till och när den inträffade. Vetenskapligt är det dock klarlagt att vårt universum bildades genom en enorm explosion för drygt 14 miljarder år sedan och att jorden föddes cirka 10 miljarder år senare.

Jag är inte religiös, men däremot är jag oerhört fascinerad av skapelsen (Big Bang), livets uppkomst, universums tomhet, stjärnornas födelse och tidens oändlighet. Det mest fascinerande är att bara små förskjutningar i några av våra naturlagar var för sig skulle ha omöjliggjort hela skapelsen.

Är detta en slump eller en medveten handling av något högre väsen? För min del saknar det betydelse. I boken ”Ögon känsliga för stjärnor” finner författaren (Marie Rådbo) det trösterikt och rogivande att människan är byggd av stjärnstoft och kommer att återgå till att bli stjärnstoft efter döden.

Den tanken känns som ett betydligt behagligare sätt att återfödas än det jag hörde talas om vid ett besök på Bali. Hade man inte skött sig enligt Bali-hinduismens regelverk kunde man riskera att återfödas som ett risfält. Därefter måste man jobba sig upp i hierarkin genom att som risfält ge goda skördar för att till slut kunna uppgå i Nirvana. Inte lika illa som skärselden, men jag föredrar nog att bli stjärnstoft.