Döden Àr inget man talar om i vardagslag. Det Àr av begripliga skÀl inte heller ett Àmne som uppskattas sÀrskilt mycket som samtalsÀmne pÄ fester. Men döden Àr trots allt en ofrÄnkomlig del av livet.
För oss som har haft den stora turen att födas gÀller det att acceptera att födelse och död Àr intimt sammankopplade. Det gÀller att göra det bÀsta möjliga av tiden dÀremellan.
Personligen tycker jag att det Àr bra om man pratar med sina nÀrmaste om hur man vill ha det innan det Àr dags att pÄbörja resan in i det okÀnda. DÄ tÀnker jag inte i första hand pÄ hur man fördelar det man lÀmnar efter sig av materiella tillgÄngar, utan mer pÄ hur man vill ha begravningsceremonin utförd och var/hur och med vem man vill bli begravd.
I dagens Sverige, med ett stort antal av varierande familjesammansÀttningar, kan denna frÄga bli ett stort trauma för den/de efterlevande om man inte sjÀlv berÀttat hur man vill ha det.
NÀr min far lÄg för döden för mÄnga Är sedan bad min mor mig att jag skulle frÄga pappa om var han ville bli begravd. Respektive slÀkt hade varsin familjegrav pÄ samma kyrkogÄrd i Falun. Mamma och pappa hade diskuterat saken flera Är tidigare, men inte kunnat enas, och mina Àldre bröder vÀgrade ta upp frÄgan med vÄr döende far. Jag pratade till slut med pappa, men jag hade varit tacksam om mina förÀldrar i stÀllet hade klarat ut den frÄgan tillsammans lÄngt tidigare.
Vad Ă€r det dĂ„ som gör att de allra flesta mĂ€nniskor kĂ€nner ett sĂ„ stort obehag â ja till och med Ă„ngest â inför döden? Förutom en allmĂ€n rĂ€dsla för det okĂ€nda handlar det mesta nog om att inte lĂ€ngre fĂ„ vara med. Döden Ă€r ju obönhörligen slutet pĂ„ livet och ingen har mig veterligen Ă„tervĂ€nt frĂ„n de döda. Jag rĂ€knar dĂ„ inte in de personer som Ă„terupplivats efter att hjĂ€rtat stannat och inte heller Jesus, som enligt Bibeln gjorde en kortare comeback efter korsfĂ€stelsen och döden. Jag bortser hĂ€r Ă€ven frĂ„n den âlyckligaâ grupp som fullt och fast Ă€r övertygade om nirvana, paradiset, Ă„teruppstĂ„ndelsen med mera. Döden Ă€r för de starkt troende inte slutet pĂ„ nĂ„got utan bara början pĂ„ ett nytt evigt liv.
Min konfirmationsprĂ€st och jag enades, efter en lĂ„ng klargörande âdialogâ, om att jag inte till fullo omfattades av den kristna tron. DĂ€rmed valde jag nĂ€r jag blev myndig 1968 att begĂ€ra uttrĂ€de ur statskyrkan. Min mor uttryckte dĂ„ en stark rĂ€dsla över att jag skulle hamna i helvetet.
NĂ€r jag vĂ€xte upp pĂ„ 50-talet var alla affĂ€rerna stĂ€ngda pĂ„ lĂ„ngfredagen, radion spelade sorgemusik och om biograferna var öppna visade man âVĂ€gen till Golgataâ. TV fanns inte. Om vi barn över huvud taget fick gĂ„ ut sĂ„ skulle vi undvika att leka och dessutom röra oss lĂ„ngsamt.
Det har förvisso hÀnt en del pÄ 70 Är.
I dag finns det mÄnga olika trosuppfattningar om hur skapelsen gÄtt till och nÀr den intrÀffade. Vetenskapligt Àr det dock klarlagt att vÄrt universum bildades genom en enorm explosion för drygt 14 miljarder Är sedan och att jorden föddes cirka 10 miljarder Är senare.
Jag Àr inte religiös, men dÀremot Àr jag oerhört fascinerad av skapelsen (Big Bang), livets uppkomst, universums tomhet, stjÀrnornas födelse och tidens oÀndlighet. Det mest fascinerande Àr att bara smÄ förskjutningar i nÄgra av vÄra naturlagar var för sig skulle ha omöjliggjort hela skapelsen.
Ăr detta en slump eller en medveten handling av nĂ„got högre vĂ€sen? För min del saknar det betydelse. I boken âĂgon kĂ€nsliga för stjĂ€rnorâ finner författaren (Marie RĂ„dbo) det trösterikt och rogivande att mĂ€nniskan Ă€r byggd av stjĂ€rnstoft och kommer att Ă„tergĂ„ till att bli stjĂ€rnstoft efter döden.
Den tanken kÀnns som ett betydligt behagligare sÀtt att Äterfödas Àn det jag hörde talas om vid ett besök pÄ Bali. Hade man inte skött sig enligt Bali-hinduismens regelverk kunde man riskera att Äterfödas som ett risfÀlt. DÀrefter mÄste man jobba sig upp i hierarkin genom att som risfÀlt ge goda skördar för att till slut kunna uppgÄ i Nirvana. Inte lika illa som skÀrselden, men jag föredrar nog att bli stjÀrnstoft.