Och se, det utgick ett påbud från högsta ort i konungariket att skattesatserna skulle förändras. Rikets skattmästare hade räknat fram att de som tjänade mest skulle få störst skattesänkning medan de som tjänade minst skulle få en liten skattesänkning.
Ja, ropade de med hög röst som tjänade stor peng. Nej, ropade de som tjänade liten peng – om de orkade ropa. De ropade så svagt ty de voro svaga av ålder, av sjukdom slagna eller av träget arbete nernötta efter slit i handelsbodar, hospital, skolor och diverse andra inrättningar som voro till för medborgarnas bästa.
Och skattmästaren och de höga herrarna – och damerna – voro nöjda, ty de tänkte att det var rätt och riktigt att åt oss som har skall varda givet i överflöd medan de som intet eller lite har även lite behöver – också det i överflöd.