Himlen djupnar, kvällens blåa timma
En efter en ses alla lampor glimma
Utsuddad gränsen mellan himmel och mark
Aldrig är längtan så svindlande stark
Snart skall bojorna brista
Vintern greppet mista
Där är förväntan i de ungas blick
Förstulna ögonkast, en halvt synlig nick
Får det unga hjärtat att slå
Kärleken finns nog ändå
Du står där och ser dem: du vet
Du minns känslan, så brinnande het
En gång, det förtrollande bruset
En glöd, smälter allt som var fruset
Karg natur blir till blommande mark
Själen oövervinnlig och stark!