Riksbankens Nobelpris i ekonomi har gjort nationalekonomi till en vetenskap. Är det verkligen vetenskap? Är det inte egentligen en hyllning till Lyckoslantens Spara och Slösa? I dagens politik finns det en övertro på ekonomisk analyser. Jag påstår att ekonomi inte styrs av övertron på ekonomiska samband utan bestämmer själv vilken riktning ekonomin tar vägen. Vad bryr sig en ekonomi om vad ekonomernas prognoser.
Visst kanske vi kan lära oss något från ekonomipristagarna som till exempel F A Hayek, Milton Friedman, Paul Krugman eller Keneth Arrow, men det är förgänglig kunskap, alla har en bästförestämpel på sig. Den första kvinnliga nobelpristagaren i ekonomi (2009) var Elinor Ostrom. En relativt lättillgänglig bok av henne är: "Allmänningen som samhällsinstitution" Arkiv förlag 2009.
FA Hayek som nobelpristagare kom som en överraskning för honom av två anledningar. Dels för att tidigare nobelpristagare i ekonomi uteslutande har varit vänsterliberaler och motståndare till den fria marknaden. Dels för att priset alltid har tilldelats ekonomer som försökt förvandla nationalekonomin till en påstådd ”vetenskap” fylld med matematisk jargong och "orealistiska modeller”, som i sin tur används för att kritisera den fria marknaden och för att försöka implementera planekonomi.
De olika politiska ideologierna att kunna styra ekonomin är nonsens, men gör sig bra i den ekonomiska debatten. Skillnaden mellan socialistisk eller konservativ politik finns inte. Verkligheten styr den ekonomiska politiken. I en bra politisk ekonomi gäller Spara och Slösa eller ännu bättre kanske den småländska devisen: Man skall inte köpa det man behöver utan bara det man inte kan undvara.