Häromdagen damp församlingsbladet för sommaren ned i postlådan. Det var förvisso tunt – fyra sidor – men rymde en historia som värmde. Församlingens komminister Elise Lindkvist berättade om de nya utmaningar som församlingen ställts inför i spåren av corona. De många barn, vars föräldrar nu bokar tid för dop, är ”stora” – kanske ett år. Församlingen saknar dopkläder för litet större barn. Vad göra?
Församlingens diakon visste på råd. Hon skickade ut en förfrågan till diakonigruppen och reaktionen blev omedelbar. En av medlemmarna – Gun-Britt Lundsten Mattsson – anmälde att hon kunde sy och att hon gjorde det med glädje. Tyg och tillbehör bekostade hon själv. Två veckor senare var församlingen begåvad med fjorton (!) dopklänningar i olika storlekar och stilar.
Efter kyrkans frigörelse från staten är kyrkan en ideell organisation och Sveriges största folkrörelse. Pengar är inte det viktigaste. Förmågan att lokalt skapa ett ideellt engagemang betyder mer. Här ser vi ett gott exempel. Jag lyfter på kepsen och bugar!
Tänk om kyrkopolitikerna i Mariefred hade förstått värdet av en ideell insats. Men nej – de ska ha betalt! Två gånger har kyrkofullmäktige denna mandatperiod haft att ta ställning till förslag om slopade politikerarvoden. Förslagen har avvisats – enhälligt.