Personal inom förskola och grundskola har sagts upp, samtidigt som antalet barn med behov av anpassningar ständigt växer. Eskilstuna kommuns medarbetarenkät visar oroväckande röda staplar gällande pedagogernas möjlighet till rast och återhämtning. Ytterligare merarbete för den personal som blivit kvar är med all säkerhet en stor orsak till detta, för färre kollegor ökar naturligtvis arbetsbelastningen för varje enskild anställd.
Situationen har länge varit skör, och att personal inom skola och omsorg ofta slår knut på sig själva i sin lojalitet är en välkänd hemlighet. Den ständiga känslan av otillräcklighet tär, och balansen mellan arbete och fritid blir därmed allt skörare. Kontaktnära yrken och kostsamma karensavdrag som slår orättvist bidrar även detta till problematiken med tid för återhämtning. Allt detta blir väldigt tydligt i den redan omnämnda enkät som årligen besvaras av kommunens anställda.
I ett sådant läge och med dessa signaler, där sunt förnuft säger att man nu borde ta krafttag för att förbättra bristerna i pedagogers arbetsmiljö, så väljer Eskilstuna kommun, som arbetsgivare, att i stället kraftigt försämra möjligheterna till återhämtning. Man tar bort valmöjligheten till friskvårdstid, man tar bort möjligheten till ledig klämdag under våren och man tar bort möjligheten till arbetstidsförkortning under sommarveckorna.
Argumentet, att det ska vara så likvärdigt som möjligt för kommunens alla anställda, känns ganska ihåligt och tomt, och kan inte ställas i linje med den långsiktiga hållbarhet som Eskilstuna kommun säger sig vilja eftersträva. Kan försämringar som dessa ses som ansvarsfull personalvård? Hur ska Eskilstuna kommun få sina anställda att stanna kvar när kroppen och hälsan säger ifrån, och när den röst man gör hörd ständigt ignoreras? Är det så illa att personalens rop på hjälp har normaliserats?