Kommentar till Rolf Walterssons inlägg ”Lösa konflikter med militära medel är att ge upp” den 29/3. Rolf Waltersson tror mera på ordets än vapnens makt och framhäver svenskar som varit fredsmedlare, varav två är särskilt intressanta. 

Folke Bernadotte gjorde sig känd 1945 med aktionen ”De vita bussarna”. Han blev FN:s medlare i konflikten Israel – Palestina. Han utarbetade ett förslag till fred, som båda parter förkastade. Många anser att det var israelerna som mördade honom i ett bakhåll i Jerusalem 1948. Så gick den medlingen. 74 år senare pågår ännu denna konflikt.

Dag Hammarskjöld var jurist och diplomat och utsågs 1953 till FN:s generalsekreterare. Han insåg att ord inte räcker, utan inrättade 1956 ”De blå baskrarna”, en beväpnad styrka att skicka som fredsbevarare vid konflikter. Waltersson påstår att Hammarskjöld spelade en avgörande roll som medlare under Kongokrisen. 1961, på väg till medlingsförhandlingar med Moise Tshombe, störtade Hammarskjölds flygplan och alla ombord omkom. Många anser att planet blev nedskjutet, troligen på order av Tshombe. Så gick den medlingen. Konflikten i Kongo fortgår, 61 år senare. 2017 blev två obeväpnade FN-anställda, däribland svenskan Zaida Catalan, brutalt mördade där.

”Aldrig mera krig” sade man 1925 och avrustade försvaret. 14 år senare stod Europa i brand. Under kriget och därefter var alla i den svenska riksdagen eniga om behovet att bygga upp försvaret. Alla utom Rolf Walterssons förebilder i Sveriges Kommunistiska Parti, 1957 Vänsterpartiet Kommunisterna, nu Vänsterpartiet. 

Detta försvar raserades under S- och Alliansledning runt sekelskiftet. Bara något årtionde senare inser vi alla att det behövs ett starkt försvar.