Handbok i bemötande för läkare

Insändare 5 december 2019 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 24 november trillade min mamma, 91 år, i en trappa med näsbrott och svullnader som följd. Ambulans till Mälarsjukhuset. Väntan i 6 timmar, färdigbehandlad, hemgång. Två dagar senare vaknar mamma på natten, kan inte röra sig, larmar. Ambulans till AVA. Kl 10 får vi veta att det blir hemgång, medicinskt färdig. Där sitter mamma, blåsvart i ansiktet, kroppen nästintill orörlig, nedsjunken och tillintetgjord. 91 år. Väntan igen. Efter 3 timmar – under tiden har trevliga sjuksköterskor, städpersonal, samordnare och sjukgymnast pratat med mamma – då kommer överläkaren  - ”jag har egentligen inte tid nu, har inte fått någon lunch och ska ner på avdelningen och din mamma vill inte stanna kvar här och vill inte ha någon hemhjälp!”

Jag förklarar att vi känner oro, kan mamma drabbats av en TIA? Hon vill stanna kvar för observation. Överläkaren: ”det finns inte plats och hon vill inte ta emot någon hemhjälp. Jag har inte tid nu, har inte fått lunch och ska ner på avdelningen, ni får vänta till kvart i två”. Jag: Kan vi inte få åka hem nu? Överläkaren: nej, din mor ska ha medicin och ett utskrivningssamtal, har inte tid nu, har inte fått  lunch (3:e gången).Vi upplever beteendet som lätt aggressivt, vi känner oss ”skällda” på. Jag struntar i om doktorn fått någon lunch. Klart det ska finnas tid för det, men det är inte patientens problem. 

Överläkaren kommer kvart i tre. Mamma har väntat i 5 timmar. Hen överräcker en ny medicinlista där det lagts till Alvedon. Klart, hej då!

Jag vill skriva en handbok i bemötande till alla läkare på Mälarsjukhuset. När min dotter var svårt sjuk i cancer konstaterade vi att ett dåligt bemötande, en dålig människokännedom och dålig empatiförmåga är nästan lika illa som ett svårt cancerbesked. Då tog min sorg överhand och jag orkade inte, men kanske nu.


Ämnen du kan följa