Över hela landet är vårdavdelningar stängda på grund av brist på sjuksköterskor. Från Luleå i norr till Lund i söder är det kaos på akutmottagningar, medicin, förlossning, psykiatri och operation. Patienter dör i vårdköer och blir liggande i överbelagda korridorer.
Är felet coronaviruset eller influensan? Glöm det. Problemet sitter i knoppen på våra regionpolitiker, som tycks sakna kroppens viktigaste organ – hjärnan. Men sjuksköterskebristen är en no brainer. Lösningen är nästan barnsligt enkel.
Låt mig förklara, så att till och med en regionpolitiker som Sonesson i Skåne och Svenonius i Stockholm förstår.
Jag har jobbat i den offentliga sjukvården ungefär 20 år. Först som vårdbiträde, sedan som undersköterska och nu läkare. Jag har jobbat på avdelningar med totalt kaos, från vilka sjuksköterskorna flydde som skrämda harar. Men jag har också jobbat på väl fungerande enheter där de enda syrror som slutade var de som motvilligt gick i pension.
Exemplariska arbetsplatser som vuxenpsykiatrins psykosmottagning i Trelleborg, där jag som ST-läkare inte kunde göra annat än att stortrivas. Eller psykakut i Malmö som har en stabil stock av robusta syrror som kvällar och helger jobbar i par. Aldrig ensamma. Tillsammans är de trygga.
Vad är då hemligheten för att behålla de eftertraktade sjuksköterskorna?
Lönen? Ja, den är viktig. Men den som enbart pratar pengar har inte förstått grundproblemet.
Arbetstiderna? Ja, sex timmars arbetsdag eller färre kvällar och helger hade sannerligen varit värt att pröva.
Men viktigast av allt är arbetsmiljön!
Personalens uppdrag ska vara väl definierat och genomförbart i ett lagom tempo. Inte för lite att göra, så att det blir tråkigt men inte heller för mycket, så att de förlorar översikten och därmed kontrollen.
Så var det på Trelleborgs psykosmottagning. En liten enhet med ett begränsat antal patienter och ett tydligt uppdrag. Personalen kände patienterna utan och innan. De kunde i god tid ingripa, innan psykosen förvärrades eller depressionen blev så djup att patienten behövde läggas in akut. Hembesök, läkarbesök, medicin eller terapi. Allt fanns inom räckhåll. Väntetiderna hade i princip avskaffats.
Men inte nog med det. Morgonmötena i konferensrummet präglades av demokrati, förutsägbarhet och en sällsynt solidaritet. Om någon var tvungen att vabba eller hade dubbelbokat i sin kalender så löstes det på plats, utan tjafs. ”Ingen fara, jag hoppar in”