Vårdcentralerna kom till för att avlasta sjukhusens akutvård och vår ”husdoktor”. Vår sjukvård hade decentraliserats till vad som numera kallas regioner i hela landet.

En fråga, som osökt uppkommer, är hur då detta gått. Har vården blivit bättre för gemene man?

Svaret är att det gått påtagligt mycket sämre. I synnerhet för vanligt folk. De som tillhör det rikaste och priviligierade skiktet kan som regel ha tillgång till ”glassfiler”, det vill säga dyr privatvård.

Det som hänt och händer är att möjligheterna att få hjälp av en vårdcentral om man känner sig sjuk är små och ibland är det omöjligt. 

Ofta blir den hjälpsökande hänvisad till sjukhusets akutmottagning – det som vårdcentralen skulle förhindra genom att efter undersökning av varje fall sortera ut dem som verkligen behöver sjukhusvård.

Det är vida känt att gammalt folk, som saknar internettillgång, inte sällan faller utanför vårdsystemet.

Senast jag ringde vårdcentralen på förmiddagen fick jag efter diverse tryckningar information att jag skulle bli uppringd av en sköterska halv fyra på eftermiddagen.

Oaktat orsak, så kan ju mitt tillstånd varit så skralt att jag hade tvingats ringa 112 för att på något sätt komma till sjukhuset 50 kilometer härifrån. Och då hamna i en akutmottagning, där det i stort sett alltid sitter många människor med okända åkommor, ibland smittsamma. 10-12 timmars väntan är vanligt.

En jämnårig vän ådrog sig covid på akutmottagningen.

Det faktum att Region Sörmland förra året gick back med 1,5 miljarder och som bland annat inneburit uppsägning av vårdpersonal bidrar ju inte direkt till optimismen. Hos oss vanligt folk!