Martina Johansson, ansvarig för familjerätt och riksdagsledamot (C), skrev att "vårdnadstvisterna behöver minska" (EK 31/1 2020), att "barnen är förlorarna som riskerar att förlora kontakten med sin ena förälder" och "om bristen på samarbete mellan föräldrarna".
Hon nämner inte att bakom majoriteten av vårdnadstvister är orsaken våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn och att även mammor som lever under skydd, tvingas att lämna ut sina barn till förövare.
Förlorarna är barnen. De som bevittnat våld, själva utsatts för våld och sexuella övergrepp eller tvingats till umgänge eller boende hos misstänkta eller dömda förövare.
Redan traumatiserade barn tvingas till medlingssamtal för att lära sig att tycka om den som skadat dem. De "tjatade hål i huvet", sa en pojke som inte ville träffa sin pappa och bröt ihop efteråt.
"… när en misstanke som inte är fastställd kan vara orsaken", skriver MJ. Men polisanmälda sexualbrott mot barn leder sällan till åtal. Obevisade brott kan ha ägt rum, men tolkas som att ingenting har hänt.
Orosanmälningar kan strömma in, ibland ett 20-tal i samma ärende. Men det spelar ingen roll att läkare, psykologer, poliser och förskollärare slagit larm. Socialtjänst och familjerätt rekommenderar ändå vårdnaden till våldsamma eller missbrukande föräldrar. Som till pappan med 31 punkter i belastningsregistret, dömd för hot, vålds- och narkotikabrott och trots att barnen som är i förskoleålder, har berättat om grova sexuella övergrepp, om sprutor och att de själva visat tecken på drogpåverkan.
Familjerätter övertygar domstolar om att misstänkta eller dömda förövare ska ha hela vårdnaden om redan traumatiserade barn, för att den ena föräldern inte kan samarbeta.
Fullständiga tragedier utspelar sig, men kallas "vårdnadstvist" där främst kvinnor inte anses kunna samarbeta.
All forskning visar att barn traumatiseras av att bevittna våld eller att själva utsättas för övergrepp. Självklart är "kompetensutveckling inom socialtjänsten" viktig, men oftast skulle det räcka med sunt förnuft.
Barn har rätt till sina föräldrar, men de har också rätt att avstå. Barn som förlorar sin trygghet förlorar också tron på samhället.
Så skapar myndigheterna själva en ny generation i mental ohälsa.