Insändare: Sveriges sorgliga förvandling

Jag vill inte behöva begrava mina barn. Jag vill inte se mina barn bli en del av Sveriges sorgliga statistik. Jag vill inte behöva lämna mitt fosterland, men hur ska jag annars skydda mina barn? 

Regeringen står handfallen men lovar förändring. Kommunen lovar förändring men jag vet inte när det är tänkt att denna förändring ska komma? Hur många begravningar behöver hållas innan dess? Hur många bilar ska brinna och hur många portar ska hinna sprängas innan det får vara nog? Barnkonventionen är bra i sak, men ett barn som mördar ett annat barn, har enligt mig avsagt sig rättigheten att daltas med. Jag ser lärare som kämpar, jag ser poliser som jobbar för förbättring, som kämpar och sliter. Poliser som varje dag riskerar sina liv för att upprätthålla ett fungerande samhälle. 

Jag ser poliser som griper och anhåller kriminella för att några timmar senare behöva släppa samma person fri, detta på grund av vår veka lagstiftning. Polisen behöver ges ge kapital, verktyg och befogenheter. Lärare behöver lyssnas på. Socialen behöver personal för att kunna fånga upp.

Jag vill låta mina barn växa upp i samma Sverige som jag själv växte upp i, men det känns så fruktansvärt långt bort.