Jag har på senaste tiden på nära håll sett hur vi tar hand om våra äldsta och multisjuka i livets slutskede.

Många har olika kroniska -och även cancerdiagnoser. Dessa gamla skjutsas mellan sjukvården och vård i egna hemmet. Vi har en fantastisk sjukvård som kan bota och behandla svåra sjukdomar. De gamla sköra behandlas för sjukdomar men efter vården skickas de till sitt hem för eftervård med hjälp av kommunens hemtjänst. Hemtjänstpersonalen gör vad de kan med sina minutbaserade besök. Ett otal personer passerar hemmet varje vecka varför det blir svårt att känna trygghet. När smärtor och ångest kommer finns ingen som kan sitta och ge närhet och ge en klapp på kinden eller hålla handen.

Många saknar anhöriga eller har dessa boende på annan ort i landet eller utomlands och som kan finnas tillgängliga i dessa stunder.

En del har en maka eller make som själv är gammal och skröplig med egna krämpor och som varken har ork eller möjlighet till hjälp.

Snart räcker inte vården i hemmet och man sänds vidare till vården, och därefter åter till vård i hemmet ett antal gånger med samma procedur. 

Vad som skulle behövas är ett tryggt boende mellan vården och palliativ vård. Den ska ha utbildad personal som skall finnas till för de äldre utan stress och tickande klockor.

Visst måste vi ha råd att ta hand om våra äldres trygghet och värdighet i vårt ”välfärdsland”, de äldre är ju de som byggt vårt land. 

Snart kommer 40-talisternas köttberg att bli allt äldre och behöva vård. Dags att rusta upp välfärden. Det kan inte bara handla om tillväxt, slopad värnskatt, nya jobbskatteavdrag och privata vinster i välfärden.

Vilket samhälle vill vi ha? Ska vi inte ha lika värde trots vår ålder!