Rubrikerna slår hårt mot min hjärna, "Man skjuten till döds i Eskilstuna", "Pojke i övre tonåren mördad i Eskilstuna". Likt ett ägg krossas nyheten och flyter ut till en enda stor utsmetad känsla av sorg och uppgivenhet. Jag tänker "Någons barn har blivit mördad". "En mamma har mist sitt barn", och kanske har någon mist ett syskon. 

Jag undrar hur många som läser nyheten och låter den passera utan att ägna den mer tid än en annons om en bil som är till salu, om ens det. Det kunde ha varit mitt barn, och tro det eller ej, men det kunde även ha varit ditt barn. 

Ibland hör jag hur det smäller utomhus. Tidigare hade jag tänkt "Vem skjuter smällare nu?" 
Nuförtiden tänker jag "Är det någon som blir skjuten?" 
När blev händelser som det här, det nya normala i Eskilstuna? 

Idag ska jag gå till min arbetsplats för att undervisa. Många av eleverna som jag undervisar bor i Eskilstunas mest utsatta områden. Många av eleverna är också föräldrar. 
Föräldrar som önskar sina barn en ljusare framtid. Om barn och unga ska kunna skapa visioner om en ljus framtid, oavsett bakgrund, så behöver vi vuxna föregå med gott exempel. Det gör vi genom att samla våra goda krafter och bidra till förändring genom samarbete grundat på empati och förståelse. 

Jag vädjar till alla er som är föräldrar. Våra barn behöver oss nu. 

Vakna! Hjälp till! Eskilstuna brinner!