Jag tillhör den generationen som haft ett aktivt liv innan mobilens tillkomst och nu lever ett ensligt liv med mobilen. På den tiden vi hade en telefon i hallen, då umgicks man. Med arbetskamrater, vänner med barn i samma ålder, släkten och den närmaste familjen.
Vi kunde ta barnen efter kvällsmaten och åka till någon av våra släktingar eller vänner och ta en fika. Eller så kom någon hem till oss. Vi var flera mammor i bostadsområdet som umgicks, träffades i sandlådan, tog en promenad och hjälpte varandra om någon blev sjuk.
När barnen sov middag satt vi och pratade med varandra i telefonen. Vi åkte på utflykter, till badplatsen eller ner på stan och handlade. Familjen träffades vid jul, påsk och midsommar. Vi var på företagsfester där vi pratade, lekte lekar och dansade.
Så kom mobilen. Vid personalfesterna satt alla runt matborden, men det var tyst. Det enda som hördes var ljudet av några som skickade textmeddelanden till någon annan vid bordet. I stället för att vi pratade med varandra och alla var delaktiga i samtalet var det bara två som hade en tyst konversation, och de andra runt bordet var inte inbjudna.
Vi slutade åka och hälsa på varandra. Helt plötsligt kunde vi inte åka till någon om vi inte var inbjudna. Samtalen i telefonen slutade, man kan ju tro att har vi telefonen mer tillgänglig skulle vi prata mer i den, men så fort textfunktionen kom slutade samtalen till att enbart vara de viktiga myndighetssamtalen till sjukvården, Försäkringskassan och skolan. I övrigt blev det mest textmeddelanden.
Sedan kom sociala medier och då är det nästan den enda kontakten med omvärlden. Maken sitter nu i flera timmar med telefonen, här hemma har det blivit tyst. Sedan inser man att telefonen varit tyst i veckor. Jag har människor runt mig men är ändå helt ensam. Sitter du i ett väntrum så har nio av tio telefonen i sin hand. Går du ute på stan går minst ett tiotal människor på dig för de tittar ner i sina telefoner.
Frågan är: är det därför så många mår psykiskt dåligt? Känner de sig lika ensamma som jag gör?