Jag är hellre utan bordsdam än pratar kluvna hårtoppar

Numera har jag spolat Magdalena Ribbings råd om lämpliga bordskonversationer, skriver Peter Hellsten.

Numera har jag spolat Magdalena Ribbings råd om lämpliga bordskonversationer, skriver Peter Hellsten.

Foto: Pontus Lundahl (TT)

Insändare2024-11-29 20:44
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Brukar du vara bjuden på större tillställningar? Ja, du vet den där typen av bjudningar där man känner några, känner igen flera, men hälften har man inte en aning om vilka det är. Det kan gälla bröllop, födelsedagar eller tillställningar som har med arbetet att göra. Det knepiga är att de flesta av dessa högtidsfester har bordsplaceringar, det vill säga du har inte den blekaste aning om med vem du ska tillbringa större delen av kvällen.

Dessvärre har åtminstone jag i de flesta fall inte heller en aning om vad jag ska underhålla min förtjusande bordsdam med för lämpligt konversationsämne. Av någon underlig anledning är det bordskavaljeren som förväntas vara påhittig, glad, spirituell och konversabel. Bordsdamen verkar i många fall enbart vara ditplacerad för att pröva kavaljerens förmåga att underhålla.

I många fall förefaller värdparet ha satt ihop bordsplaceringen på rent djävulskap, och sedan när de väl insett vad de har gjort proppar de i bordskavaljererna så mycket alkohol att tungans band ska lossna. Den typen av fester riskerar att gå över styr redan under förrätten. Konversationen tenderar i de fallen att mer bli sluddrande monologer än intressanta dialoger ju längre kvällen lider.

Okej, du som läst ”Vett och Etikett” av Magdalena Ribbing vet att det inte är lämpligt att tala om känsliga saker med främmande bordsdamer. Religion, politik, sex, invandring med flera intressanta ämnen är tabu medan väder och vind, blommor och blader, arbete (om hon inte är arbetslös), barn (om hon inte är barnlös), är neutrala och tillåtna öppningar på en bordskonversation. Undvik även att tala illa om värdparet, det kan nämligen hända att du placerats bredvid värdinnans gamla mamma! En sådan situation kan vara lite knepig att ta sig ur.

Vid ett festtillfälle för många år sedan, då antalet gäster överskred 100 stycken, gjorde jag mitt bästa för att konversera en bordsdam som såg ut som en filmstjärna. När jag efter cirka tio minuter gjort slut på alla mina öppna och slutna frågor samt uttömt förrådet av neutrala konversationsämnen och enbart fått kortfattade svar av typen ja, nej, vet inte, insåg jag att detta skulle bli en blytung kväll. Ingenting verkade intressera denna dam. Inte en motfråga, ingen hjälp att försöka hitta en ingång i konversationen överhuvudtaget.

Jag insåg till min fasa att jag hade att se fram emot tre timmars besvärad tystnad i ett högt sorlande folkhav. Desperat slängde jag då ur mig en fråga om hennes fantastiskt vackra långa hår och något om svårigheterna med kluvna hårtoppar (som hustrun lärt mig). Det var som att vrida på en vattenkran från igenrostad till fullt öppen på två röda sekunder! Därefter hade jag under hela måltiden en undanskymd biroll. Jag bidrog enbart med en och annan obestämd nick och bekräftande huvudrörelse. När jag några veckor senare stötte på värdinnan påstod hon att min bordsdam Lina sagt att hon hade haft en fantastisk kväll! ”Placerar du mig bredvid henne en gång till på en fest lovar jag att jag får ett svårartat astmaanfall som kräver omedelbar sjukhusvård”, stönade jag fram.

Numera har jag spolat Magdalena Ribbings råd om lämpliga bordskonversationer. Diskuterar numera både politik och religion med mina bordsdamer. De flesta verkar uppskatta samtalsämnena, så även flera bordsgrannar som allt som oftast hoppar in i diskussionerna. Det brukar bli ganska livat i holken, särskilt då vinet fyllts på ett par gånger.

Vid det senaste 60-årskalaset var jag placerad vid ett bord för åtta personer. Efter lite inledande preludier började bordssamtalet föras i en ”öppen och vänskaplig anda”, som det brukar heta på diplomatspråk, det vill säga oenigheten var total. Vi hade naturligtvis kommit in på ämnet religion och jag ”råkade” påstå att det enda som skiljde islam och kristendomen åt var några hundra år. ”Menar du”, säger bordsgrannen tvärs över bordet, ”att de fundamentalistiska talibanerna i Afghanistan/Pakistan har haft någon motsvarighet i våra kristna länder? De förbjuder konst, sång och musik. De bränner ner skolor, sprutar syra i ansiktet på flickor som vill gå till skolan och kräver heltäckande burka för kvinnor som för övrigt inte får lämna hemmet utan sällskap av en manlig släkting. Brott mot Sharia-lagarna är ofta döden genom halshuggning.”

Tja, svarade jag, pratar vi om fundamentalism så har kristendomen också haft sin beskärda del av ohyggligheter, våld, stympningar och skräckvälde. Katolikernas slakt av 10 000 protestanter år 1572 på Bartolomeinatten (påven Gregorius XIII jublade), den katolska inkvisitionen som var nära att bränna Galilei på bål, häxbränningen på 1600-talet som spred sig som en farsot över hela Europa (även Sverige), det över 30 år långa kriget mellan protestanter och katoliker i Europa och så vidare...

Jag hade vid det tillfället en intressant och stimulerande kväll och hoppas att övriga vid bordet hade detsamma. Börjar dock få en känsla av att några av mina bordsdamer på framtida fester kommer att drabbas av akut andnöd och vara tvingade att omedelbart lämna festen. Jag är dock hellre utan bordsdam än att vara tvungen att prata om celluliter och kluvna hårtoppar i över tre timmar.