Jag lever och känner att jag har någon slags odiagnosticerad nedfunktion, som add/autism. Väntar till psykiatriska mottagningen i Eskilstuna, det tar tid att ta sig fram till utredningen. Jag har suttit i snart 1,5 år och väntat. Hur ska jag veta vem som stöttar vem när jag inte får det stöd jag behöver från primärvården eller liknande?
Jag har diagnoserad ångest och depression. Jag känner i mitt psyke att jag knappt vill gå ut, men går ändå ut och maskerar mig själv, låtsas må bra, låtsas va glad. Vem vill göra det, liksom... Jag har solglasögon på mig både inne och ute, ögonkontakt och ljus är känsligt för mig, och sociala sammanhang är jobbiga.
Har även min artros, där jag går med krycka/käpp längre vändor, men utan när det är kortare steg. Jag känner att leva fyrkantigt och svart vitt, det är något som funkar, att ha fasta rutiner.
Men när jag väl pratar med läkare om problemen jag har, eller vill få hjälp med, så får jag till mestadels svaret "vi kan inte hjälpa dig, finns inget att göra". Ändå ber jag både läkare och vårdcentralen remittera mig till psykiatriska mottagningen. Samma sak hände när jag låg inne för att jag inte kunde röra mig fritt på grund av diskbråcken jag har sen innan. Då kommer en läkare och säger att jag kanske behöver prata med en psykolog/kurator om detta. Tänkte bara, vad ska dom göra angående mitt ryggproblem? Så där pratade läkaren över huvudet på mig.
Jag vill bara att psykiatriska ska höra mig, att vården ska höra mig, men även andra som lider av liknande problem. Region Sörmland och primärvården behöver bli bättre med att lyssna på sina patienter och tillgodose våra behov.