Det slog mig häromdagen när jag såg en dokumentär – någon hade faktiskt vågat låta innehållet tala för sig självt! Jag var så chockad att jag nästan spillde mitt te. Ingen dramatisk berättarröst som förklarade för mig vad jag redan såg, ingen kändis som försökte övertyga mig om sin relevans genom att peka på saker. Bara berättelsen. Revolutionerande, jag vet.
I en tid där varje naturprogram tydligen kräver en svettig äventyrare som klättrar i träd för att berätta om ekorrar, kändes detta som att hitta en vuxen på TikTok. Dokumentären litade faktiskt på att vi tittare hade tillräckligt med hjärnceller för att förstå innehållet utan en influencer som översatte det till hashtags.
Detta sällsynta fenomen visar på ett närmast vågat förtroende för både innehållet och publiken. Som om vi skulle kunna tänka själva utan att någon i perfekt belysta selfie-vinklar berättar exakt vad vi ska känna. Vilken galen idé i en tid där vi förväntas behöva en kändis för att förklara varför rent vatten är bra.
Det fick mig att önska att fler producenter skulle ta efter – men låt oss vara ärliga, det är väl för mycket begärt i en värld där vi snart behöver en influencer för att förklara hur man knyter skorna.