Januariavtalet kom till stånd när de medverkande partierna ”tog ansvar för landet och såg till att Sverige äntligen fick en regering”.
Bakgrunden var dock den, att Stefan Löfven till varje pris klamrade sig fast vid makten, samtidigt som han spräckte Alliansen. Gemensamt mål för S, MP, C och L var dessutom att frysa ut SD från makten. Dömt att misslyckas tyckte många, facit har vi när vi ser SD:s opinionssiffror.
Priset har blivit högt för S, de 73 punkterna i överenskommelsen har inte tilltalat väljarna vars dom är hård. Klassiska S-väljare känner inte igen sig i den kompromisspolitik partiet hamnat i. LO-medlemmarnas massflykt till SD är ingen rasistisk strömning utan en ren missnöjesyttring mot den politik som förs.
När Sverige behöver ta tag i de stora problemen med sjukvård, välfärd, gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar, stöldligor, migration och integration, väg- och trafikfrågor. Då är dessa frågor viktigare för en väljare än SD:s mörka historia (det pratas väldigt lite om V:s kommunistiska historia).
Sverige behöver en regering som får till ett fungerande samhälle och en brottsbekämpning med fungerande lagar på plats. Som ser till att inte personer först döms för att sedan släppas ut på gatan för att vi är bundna till internationella konventioner. Som ser till att dömda får rekommenderad ”frivård” i form av samhällstjänst pga av att de har ”ett ordnat liv”. För att ta några exempel som alla göder SD:s opinionssiffror.
Politik handlar mycket om kompromisser sägs det, men när politiken mest blir floskelsnack och utan verkstad, då blir domen hård.