Jularna kom inte lika ofta förr

Tomten har kommit på julafton i många år. Så här kunde det se ut på 50- och 70-talet.

Tomten har kommit på julafton i många år. Så här kunde det se ut på 50- och 70-talet.

Foto: TT:s bildarkiv

Insändare2024-12-24 18:11
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var bättre jular förr. Dessutom kom de inte så ofta. Nu för tiden hinner man ju knappt lära sig vilket år det är innan det är dags att tända adventsljusstaken och plocka fram julgransfoten. Timglaset rinner allt fortare trots att allt annat som man gör förefaller ta allt längre tid!

På julafton föddes tomten för något hundratal år sedan. Idén med julklappar och för övrigt även julgranen kom närmast från Tyskland där S:t Nikolaus delade ut julklappar till barnen. Den svenske julklappsutdelande jultomten är ett mischmasch av julbocken, S:t Nikolaus samt vår gamle gråa något argsinte gårdstomte. Tomten fick sitt nuvarande svenska utseende när han illustrerades av Jenny Nyström med skägg och röd luva någon gång i slutet på 1800-talet. Jesus däremot, som många tror på, föddes enligt vissa historiker inte alls på julafton utan på höstkanten någon gång mellan år 7-4 före Kristus. Asatrons midvinterblot firades dock alltid i juletid när solen stod som lägst.

Men var det då bättre och ”riktigare” jular förr? Nja, jularna var i alla fall annorlunda. Hade man råd, unnade man sig ett visst mått av överflöd till julen även i det gamla bondesamhället. Nu minns inte jag särskilt mycket av det gamla bondesamhället. Jag kan dock med ett visst mått av trovärdighet rapportera att det var mer snö på 1950-talet i Falutrakten (där jag då bodde) än vad det är i dag. Min mormor åkte vid den tiden spark till Haga handel (numera nerlagd) och min mor var alltid missnöjd med den julgran som min far efter många våndor till slut köpte på Stora Torget.

En jul när mammas klagolåt över granen blev alltför påfrestande så brast det till slut även för honom. Han slängde helt sonika ut julgranen från balkongen på fjärde våningen. ”Köp gran själv då, om den som jag tar hem inte duger”, sa han under tiden granen singlade ner mot marken (jag tror att han tillfogade något litet svärord också). Min mor, som inte hade körkort, fick till slut gå ner till torget och köpa en ny gran och sedan bära den hela vägen hem. Den gran som min far slängt ut frågade grannen en trappa ner om han fick köpa. Pappa skänkte honom granen och grannen tackade och sa sedan att de aldrig någonsin förr haft en så stilig julgran!

En annan sak som är annorlunda är antalet julklappar. Mina två bröder och jag fick saker vi behövde i första hand. Mormor hade stickat raggsockor (till pjäxorna), vantar som behövdes för att bygga snögrottor och snöfästningar, skridskor (dock sällan till mig som var yngst och i stället ärvde det mesta) och böcker. Vi bröder fick även en gemensam julklapp varje år i form av ett spel, till exempel Monopol, Fia med knuff och Labyrint.

Julhysterin började tidigt hos oss barn redan på den tiden. En gång minns jag att jag bröt ihop vid julklappsutdelningen (tyckte väl att jag var orättvist behandlad) och sprang gråtande och gömde mig under sängen. Min far försökte först locka och sedan dra fram mig men utan resultat. Jag vägrade totalt. Till slut lockades jag fram av den gemensamma spelpresenten, ett hockeyspel från Alga, som mina äldre bröder generöst förklarade mest var till mig.

Mina egna två söner började hoppa smått hysteriskt redan den första advent i avvaktan på jultomten. Det var dock ingen av dem som sprang och gömde sig under sängen.

Julafton innehöll i min barndom en timmes fullständigt andaktsfull stillhet av himmelska dimensioner. Under Kalle Anka och hans vänner kunde inte ens tomten få oss barn att lämna den svartvita tv-apparaten, svältfödda som vi var på tecknade filmer. I dag visas tecknade filmer dygnet runt på en massa kanaler och de enda som numera bryr sig om Kalles julafton på tv är vi gamlingar som fortfarande kommer ihåg hur det plingade till när man växlade rad på den mekaniska skrivmaskinen. 

En sak till som är annorlunda med dagens jular är att man i många fall inte kan vänta tills julen är inne utan måste tulla på julstämningen i förskott. Under ett antal år var jag totalt oförstående till ett sådant förkastligt förfarande. Barn måste ju lära sig att vänta och inte tjata sig till lite julafton varje dag hela december.

Som alla förstår så modifierades min inställning till väldigt många saker när jag själv fick barn. Det blev så att säga lite mer flytande gränser och de fasta principerna blev lite lösa i hullet. Bland annat inköptes i ett antal år redan till den 1 december en större byggsats Lego. Sönerna fick då varje morgon i december ett paket med några bitar åt gången och så fick de gemensamt bygga ihop byggsatsen fram till julafton då alltihop kunde färdigställas. Det var faktiskt en riktigt lyckad idé. Hysterin inför julaftonen lade sig i alla fall en aning.

Trots att jag som barn alltid ville ha hårda paket så har nu barnbarnen ”drabbats” av farmor och farfars ovilja att delta i den hysteriska julklappsjakten. Vi sätter i stället, sedan 20 år tillbaka, in pengar på varsitt konto till alla barnbarnen vid jul och födelsedagar. ”Till körkort” står det på ”paketen”, vilket vi tycker är bättre än plastpistoler, gosedjur och dataspel i överflöd. Ett av barnbarnen har nyligen tagit körkort och köpt sin första bil. En röd Saab för 8 000 kronor. Barnen och barnbarnen som fyllt 18 år får dock inga julklappar alls, utan de delar av släkten som ses på julafton köper med sig en julklapp var för cirka 200. Sedan spelar vi vuxna julklappsspelet genom att kasta en tärning vilket i korthet innebär att man både kan få många paket men även bli helt utan.

Slutligen finns det en annan sak som är mycket annorlunda i dag än när jag var barn på 1950-talet. Ibland när jag tittar på gamla fotografier och diabilder från min barndoms jular så var vi i stort sett alltid samma personer närvarande. Den enda märkbara skillnaden är att det går att se att vi barn blir något äldre för varje år. Annars är platsen densamma, julgranen står på samma ställe, skinkgaffeln har samma rödvita dekorationer och släktingarna är desamma. I dagens splittrade familjer vet man aldrig riktigt var och hur julen ska firas eller med vilka personer. Detsamma gäller för undertecknad vilket gör livet mer spännande och jularna mindre förutsägbara. För alla barns skull hoppas jag dock att det inte blir en tävlan mellan föräldrar som separerat om vem som köper flest och dyrast julklappar.

Med ålderns rätt har jag numera ett mycket avspänt förhållande till julen. Jag skulle dock ha väldigt svårt att avstå från alla ljus, julstjärnor och jullyktor som lyser upp i mörkret. Behovet av ljus har nämligen ökat i takt med att jag blivit äldre och visare (nåja).

Därmed vill jag bara avsluta med att önska er en riktigt God och Ljus Jul.