Det finns all anledning att förundra sig över kommunens handläggning av det omdiskuterade bygget på Munken 12 i Mariefred (ST 21/7 2021). 

Det är uppenbart att en stadsplan, framtagen 1949 i avsaknad av dåtidens intresse för kulturmiljö och därmed inga bestämmelser för hur bebyggelse bör anpassas i en riksintressant stadskärna, ska kunna utgöra ett användbart instrument för bygglovprövning idag. När kommunen i översiktsplanen dessutom uttryckt en vilja att bevara kulturhistoriska värden bör de funktionalistiska 40-talsidealen avpolletteras och bindande skyddsbestämmelser införas i en ny detaljplan. Enligt dagens plan- och bygglag är kommunen även skyldig att ha aktuella planer, som speglar dagens målsättning för kultur och natur. Här ges även möjlighet för grannar och andra sakägare att delta i en demokratisk process på lika villkor.

Under 80-talet bedrev kommunen ett ambitiöst planarbete med att ersätta föråldrade detaljplaner med bevarandeplaner. Detta resulterade i att kulturhistoriskt känsliga miljöer, i Strängnäs stadskärna, Storgärdet och delar av Mariefreds stadskärna, fick ett skydd genom detaljerade bestämmelser för anpassning. Detta arbete avstannade av oklar anledning under 90-talet.

Munken 12 är ett olyckligt exempel på svårigheten att pröva ett bygglov utan stöd av en bevarandeinriktad detaljplan. Att anpassa är inte bara trä på fasaden och tegel på taket. Det handlar också om nybyggnadens samspel med omkringliggande bebyggelse, proportioner, symmetri, balans mellan tak- och väggyta och mycket annat. Den fasad, som redovisas i ST, påminner mer om ett kataloghus än ett bygge som visar stor hänsyn till den kulturhistoriska miljön.