Myndigheterna har sagt att det viktigaste av allt för att möta den pågående pandemin är att skydda de sköra gamla som omsorgen har hand om. Men så blev det inte. Vem bär ansvaret, frågas det. Kanske tjänstemännen? Eller rår kanske staten för misslyckandet? Nej, svaret är enklare än så: de som orsakat debaclet är de många dumsnåla kommunpolitikerna. Inte bara under denna valperiod, utan de folkvalda i hela färgskalan under flera decenniers tid har idogt grävt gropen. Det är de som lägger fast ramarna och beslutar om resurserna.

Den helt bärande tankegången i politiken har hela tiden varit att det är gudagott att spara. Just-in-time ska hindra förråden från att läcka pengar, alltså är de tomma när utrustning behövs. Färre vårdplatser och färre medarbetare trots att demografin pekar åt andra hållet är ett fiffigt sätt att möta sparbetingen, liksom stängning av uppskattad service. Att lägga dyrbar tid på utbildning och övning märks inte direkt, så sånt får vänta. Mellanchefer med ansvarskänsla får gå med lagboken i hand om de protesterar.

Under tiden har staten försökt beveka kommunerna att sluta upp med nedmonteringen och i stället leverera den omsorg av god kvalitet, som är bestämd i lagen. Sluta chansa, börja satsa.

Vid senaste årsskiftet hade nästan alla av Sveriges kommuner tänkt sig att spara vidare i sina budgetar för äldreomsorgen. Men nu ska det bli intressant att se hur de folkvalda den här gången förvaltar de stöd i miljardstorlek som delas ut just nu för att så gott det går rädda de gamla. Facit får vi om ett par år, när nästa val ska ske.