Dagligen rekryterar kriminella organisationer svenska skolbarn för sin brottsliga verksamhet. Den kan gälla langning av narkotika eller ännu värre brott. Poängen är att tidigt göra barnen beroende av dem samt att de är för unga för att lagföras vid upptäckt. I Danmark har man uppmärksammat detta och därför sänkt straffgränsen till elva års ålder. I Sverige är barn straffmyndiga först vid 15 års ålder.
För att motverka denna rekrytering måste hela samhället samarbeta kring vårt lands kanske allvarligaste problem i dag. Här blir också Svenska kyrkan inblandad. Något som vi ser alldeles för litet av i dag.
Kyrkans viktigaste uppgift är mission, det vill säga aktivt arbete ute bland allmänheten, där grundskolebarnen bör stå i fokus.
Jag har via kyrkofullmäktige för en tid sedan lagt en motion, innebärande att kyrkans representanter tar ett initiativ till samarbete med skolan, SOC, vården och polisen. Syftet är att aktivt ta kontakt med skolbarnen för att få dem intresserade av andra intressen än illegal verksamhet. Barn behöver förutsättningar för att bli mottagliga för kyrkans mission. Vilket då kräver aktivering av barnens personliga önskningar. Vilket exempelvis kan var idrott, musik, olika slags tävlingar m.m.
Min erfarenhet av Svenska Kyrkan är att de väntar på att folket ska komma till dem, vilket ju är motsatsen till mission. Vilket Jesus själv utövade och prioriterade.
I den kristid vi nu lever har ingen samhällsfunktion tid att ligga på latsidan eller ägna sig åt inbördes käbbel! Tiden är förbi för obeslutsamhet och ”långbänksbeteende”. Ännu kan jag inte skönja några klara tecken på handlingskraft. Kyrkans Tidning handlar mest om inre konflikter mellan sina egna representanter och speglar en osannolik aningslöshet eller ointresse av det problem som rubricerar detta lilla inlägg.