Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva det här. För det gör så ont. Men den smärta jag känner är INGET jämfört med den familj som jag nu ska beskriva.

Barnen: Ambra 9,5 år har längtat hela sommaren att få börja fjärdeklass med sina klasskamrater som följts åt sedan småbarnsgruppen på Ärla förskola. Aila 7 år är blivande förstaklassare.

Kommer ni håg känslan av förväntan och längtan när man skulle börja ettan, eller som Ambra börja mellanstadiet? 

Barnen är uppväxta i det lilla samhället Ärla. De har ett brett socialt nätverk och är precis lika svenska som resterande barn på Ärla skola om det nu är mätbart med nationstillhörighet. De leker, busar, idrottar och går på kalas precis som vilket barn som helst. 

Fram tills nyligen då familjen fick besked om utvisning.

Ambra och Aila har aldrig varit i det land som Migrationsverket vill skicka dom till. Föräldrarna Zamir och Migena är fastanställda heltidsarbetande sedan flera år, är väletablerade i samhället och de har ett verkligt skyddsbehov. De har gjort allting rätt. Ändå anser Migrationsverket att familjen ska ryckas upp med rötterna och lämna landet.

Det är en gåta hur Migrationsverket kan kringgå barnkonventionen som lag. Det är barnens rättigheter och barnens bästa att få leva kvar. Det är både ovärdigt och omänskligt att slita upp Ambra och hennes lillasyster från deras kompisar och deras trygghet.

Eller är det inte en gåta? Kanske är det bara den nya styrningen av myndigheten som fått genomslag.

Jag antar att statsministern har lite välförtjänt ledighet här i Sörmland och läser länets tidningar. Så jag passar på att fråga. Har statsministern läst Lotta Jonssons öppna brev? Och tycker statsminister Ulf Kristersson tillsammans med sina allierade Jimmy Åkesson, Ebba Busch och den liberale Johan Pehrson att Migrationsverket sköter sitt åtagande? 

Vi är många som protesterar mot att familjen Brahimi ska utvisas ur Sverige. På ett dygn har cirka 1 000 personer skrivit under protestlistan. Gör det du med!