Fritjof Sahlström skriver på DN Debatt i sin egenskap av professor i pedagogik, med lång erfarenhet av forskning kring både den svenska och finländska skolan, det som många tänker men få uttrycker: det finns ingen väg tillbaka till exempelvis åttiotalets skola, och den var inte heller sådan som många föreställer sig i dag.
Skoldebatten har, mycket faktiskt på grund av liberalpartisterna, kört fast i resonemang om digital teknik i undervisningen eller inte alls så, och om att i princip slänga ut datorer genom klassrumsfönstren och i stället idogt vässa blyertspennor. Tillsammans med ett omisskännligt inslag av nostalgi blir L:s och regeringens budskap smått populistiskt. I Liberalernas fall har de nog i grunden omformats av sina nuvarande samarbetspartner.
Låt oss i stället bygga framtidens skola på forskning och evidens och med en tro på att vi tacklar dagens och morgondagens frågor med framåtanda och inte med nostalgi!
Det handlar om att skapa möjligheter för varje elev att lyckas, där både lärare och elever är ”doers” och där vi blandar nya och gamla verktyg med sikte på morgondagens, i pedagogikens och didaktikens tjänst, allt med ett tydligt elevfokus.
Ökad differentiering, det vill säga att möta elever där de är och på olika sätt, behöver stå i centrum för skolans utveckling. Detta kräver både kreativitet och tålamod. Att som nostalgikerna visa att tålamodet med skolutvecklingen är slut, är knappast något som pedagoger ägnar sig åt. Vi tänker framåt.
Liberalernas argumentation kan tjäna som påminnelse om det analoga som ryggraden i undervisningen, men har tyvärr negativa effekter på skolans utveckling i stort.
Tack Fritjof Sahlström för en välbehövlig knuff i skolfrågan!