Att vara nyinflyttad och veta var man ska handla mat och andra förnödenheter – det är krångligt! Speciellt om man inte längre har någon bil blir det till att fråga om man får åka med någon, eller ta taxi. Där jag bor finns ingen busshållplats i närheten. Det är konstigt, för i detta område utbreder sig stora villaområden och komplex med lägenheter. Så, snälla kommunen, kör hit en busskur intill Bovieran och de många bostadshusen!
Nu har jag irrat runt i flera av matpalatsen, men hittar nästan ingenting. Kommer in i en labyrint av gångar; stora breda passager och små bigator hit och dit. Det står små skyltar med pilar som pekar hur man ska gå för att hitta mjölk, kött och fisk och tvättmedel – men precis var på den långa sträckan förmedlas inte. Man går nån kilometer framåt, men just det man vill ha ser man inte bland alla millioner prylar. Så man traskar där, fram och tillbaka, och känner sig som en vilsegången kamel i öknen. Jag skulle inhandla tandkräm, och det stod ”tandkräm” på en skylt som pekade rakt fram. Jag gick rakt fram, och kom till godiset. Det kunde jag ju inte ha att borsta tänderna med, utan vände på klacken, och hittade faktiskt tandkrämen i en liten gränd på sidan om.
Detta ska inte bara vara en klagoskrift, utan också ett berömmande utlåtande till personalen. Många jobbar i matpalatsen, och alla vill hjälpa mig. Om jag ropar på hjälp eller bara ser allmänt hjälplös ut, kommer någon springande och följer med mig till den önskade varan. Väldigt gulligt! Men oftast vill jag själv klara av mitt köplystna detektivarbete – man ska aldrig ge sig! Det GÅR att hitta grejerna om man har tid på sig, men att hitta honungen är överkurs!