Insändare: Liberala fantomsmärtor

Nu har 34 liberala lokala föreningar och sidoorganisationer tydligt och på goda grunder uttryckt en önskan att partiledningen skall agera mot Sverigedemokraternas Björn Söder. Det kommer dock inte att hända och motiveringen från ledningen är att SD ansvarar för sina egna. Därmed är de liberala inslagen regeringen i praktiken stendöda. Priset man betalar för att få vara stödparti och del av en högernationalistisk regering är total självutplåning. Politiken dras ner i ett kaninhål där kulturkriget innehåller intoleranta värderingar som angriper det vi i ett liberalt perspektiv kallar det öppna samhället. När Åkesson i en svt-debatt går på repeat med orden ”skamlös vinhora” och jämför dragqueens med nazister eller Jomshofs ström av osakliga angrepp på islam eller när de nu aktuella galenskaperna från Björn Söder vräks ut passeras gränser som för en liberal rimligen inte kan accepteras. 
Det öppna samhällets försvarare Karl Popper skrev att ”Vi måste i toleransens namn, hävda rätten att inte tolerera de intoleranta” och kallade det toleransparadoxen. – ”Att tolerera intolerans leder till intolerans”. Ett demokratiskt och öppet samhälle är således alltid utsatt för förfall inifrån, från människor som drar nytta av de friheter ett tolerant samhälle erbjuder i akt och mening att bekämpa just dessa friheter t.ex. yttrandefrihet, idag genom koranbränningar. SD representerar det förfall som Popper varnar för. 
Problemet beskrivs även av John Rawls, Michael Walzer och andra tunga företrädare för liberalt tankegods. De 34 i uppropet mot Söder visar dock att det fortfarande finns en liberal gnista som kanske kan ge ett litet hopp. Där partiet står i den nuvarande regeringen är liberalismen död.
Skröplig liberal