Att skapa ett förbud mot omvändelseterapi är ett arbete i gråzonen eftersom om det inte är noggrant igenomtänkt kan skapa minst lika mycket problem som man vill stoppa. I en ledarkrönika den 16 januari tog Malin Lernfelt upp Kanada som land där lagen genomförts, sedan årsskiftet. Det är ett exempel på ett land som gjort stora brister i lagstiftningen.
Som resultat av deras lagstiftning är det i Kanada nu olagligt att försöka få någon att inte vara homosexuell eller trans. Men det är lagligt att försöka få någon att vara trans eller inte vara heterosexuell. Detta skapar en obalans, då det bara är olagligt att försöka konvertera i ena riktningen men inte den andra. Denna obalans kommer definitivt att utnyttjas av tvivelaktiga grupper och personer.
Ett annat resultat är att om ett barn säger att det är trans, så får föräldrar, psykologer och andra inte ifrågasätta detta utan måste stödja barnet i sitt val. Barn har många idéer, en del barn vill vara dinosaurie eller hund, men att låta barnet genom gå transgression som hund skulle många tycka är konstigt. Med tanke på att en så stor andel barn som uppvisar könsdysfori växer ur det när tonåren är slut, finns det stor risk att många genomgår behandlingar som de sedan ångrar.
Ett annat problem är också att om en vuxen individ frivilligt söker upp omvändelseterapi är detta olagligt. Det är en stor inskränkning på individens rätt att göra egna val.
Dessa allvarliga brister i den kanadensiska lagstiftningen försöker man undvika i Storbritannien. Lagen är inte klar där utan debatteras fortfarande och kritiseras hårt från båda håll.
Att påskynda en sådan lag, som Malin Lernfelt förespråkar, är en dålig idé. Risken att man skapar lika många nya problem som man försöker stoppa är stor. En sådan lag måste vara noggrant genomtänkt.