Den 14 mars replikerar Rolf Waltersson på Mikael Erikssons om svenskt medlemskap i Nato med stöd av sitt motstånd mot Natos innehav av kärnvapen. Att inte tycka om kärnvapen finns det inte mycket att orda om, men så länge skurkstaten Ryssland, som Putin har förvandlat landet till, förfogar över kärnvapen så är det knappast realistiskt att framställa sitt eget motstånd mot dessa vapen lika lite som att sjunga "I natt jag drömde" som något moraliskt överlägset ställningstagande som får Putin att skämmas.

Under hela efterkrigstiden har Sverige haft både inofficiellt samarbete med Nato under kalla kriget och ett officiellt sådant efter kalla krigets slut. Nato grundades 1949 som en konsekvens av att Sovjetunionen ockuperade ett antal länder under och efter andra världskriget. 

Jag googlade artikeln i SvD under rubriken "USA:s försvarsminister varnar Sverige för kärnvapenstopp "som Waltersson hänvisar till och i artikeln står att ett svenskt undertecknande av ett förbud skulle äventyra ett fortsatt samarbete med Nato.

Om Rolf Waltersson tycker så illa om ett svenskt medlemskap i Nato, tycker han då lika illa om samarbetet som Sverige redan har eller tycker han bara nästan lika illa om samarbetet? 

Waltersson nämner även Sveriges historia roll som medlare i världens konflikter som dock har minskat i betydelse den senaste tiden. Jag är inte så insatt i vilka konflikter Sverige lyckats lösa så Rolf Waltersson får gärna ge några exempel. Jag undrar även vilka medlaruppdrag som hade varit omöjliga om Sverige hade varit medlem i Nato. 

Nato hotar inte att anfalla Ryssland. Ryssland känner sig däremot hotat av att inte kunna anfalla andra länder utan allvarliga konsekvenser. Det är emellertid inget argument för att Sverige inte ska åtnjuta det skydd som ett medlemskap innebär.