Jag började skolan i mitten på 1950-talet, och blev inte sjuk av kraven. Vi fick sitta i rader, fick räcka upp handen när vi ville något, åkte ut i korridoren om vi störde och fick läxor varje dag. Jag som skrattade mycket, insåg snart att jag missade undervisning där ute i korridoren.
Respekt, disciplin och hänsyn är något som alla borde få med sig ut i vuxenvärlden.
Jag fick barn i unga år, och blev förvånad över hur skolan förändrats under 20 år, då det var dags för mina barns skolgång. Inga bänkrader, eleverna sprang runt i klassrummet och läraren försökte få tyst på klassen. Det gick åt många timmars kunskapstid, för att få tyst i klasserna. Nu har det gått ytterligare 50 år och till och med rektorerna ber om hjälp.
Det var nog inte så tokigt på den tiden, när det ställdes krav på eleverna och deras föräldrar. Skolan är en arbetsplats för lärarna, och dom behöver arbetsro för att kunna ge eleverna en bra start i livet.
Respekten mellan människor försvann då DU-reformen infördes, och det är tragiskt när man hör hur barn tilltalar sina föräldrar, lärare och skolkamrater.