Du är gammal nu, multisjuk och beroende av hemtjänstens fina vård. Åtta besök om dagen. Du tycker om besök. Ensam en stund, du glömmer dig, faller, muggen i diskmaskinen. Det blir ambulans, akuten, medicinavdelningen, geriatriska och korttidsboende. Du faller fritt utan kontroll, tumlar runt i vårdkedjans vindlingar, kan inte påverka skeenden. Långa månader av oro och gråt.
Då, fotfäste igen, ett rum med natur omkring. Tallar utanför fönstret och fåglar som kvittrar. Du tycker om fåglar. Sictoniagården med ett tomt rum som görs till en miniatyr av det hus som du inte längre kan bo i.
Varma, vårdande händer som hjälper. Lugnet kommer tillbaka, oron släpper och du ler igen. Personal och andra boende som är snälla, empatiska och har humor. Ni sitter allihop i de röda sofforna tillsammans, ni pratar, skojar med varandra och skrattar. Du tycker om att skratta. Du trivs, ni har varandra.
Tills nu, bara sex månader sedan flytten till Sictoniagården, återigen kan du inte styra över någonting i ditt liv. Maktlös mot beslut om stängning och renovering.
Att återigen tappa all trygghet du nu har genom att förlora ditt boende, personal som du lärt känna och dina nya vänner. För en flytt till ett hus och en miljö som du inte vill bo i.