Som mamma till grundskoleelev kÀnner jag stor oro över de förutsÀttningar som rÄder pÄ grundskolan idag. Det Àr fÄ behöriga lÀrare, eftersom arbetsförhÄllandena med större klasser och fler barn med sÀrskilda behov ger en orimlig arbetsmiljö. Yngre barn behöver alltid nÀrvaro av vuxna, det vet alla.
Man fÄr inte göra illa nÄgon, varken fysiskt eller verbalt. Man fÄr inte gÄ runt i klassrummet, eller springa ivÀg. Nej, men man borde heller inte fÄ utsÀtta smÄ barn för byte av fröken tre gÄnger under ett Ärs tid. Och man borde inte acceptera större klasser.
Jag Àr vuxen, en nÀrvarande, kÀrleksfull förÀlder som lÀr mitt barn rÀtt och fel. Jag pratar dagligen om vÀrderingar och bemötande. Det Àr mitt ansvar att mitt barn inte far illa eller gör andra illa. Jag ser till att mitt barn Àr helt och rent, kommer i sÀng i tid, Àr mÀtt och allmÀnt tillfreds. Jag Àr Àven ett givet stöd vid lÀxlÀsning, ser till att mitt barn har frukt, extraklÀder och gympapÄse med sig till skolan.
Trots detta, Àr mitt barn ibland svÄrt att ha att göra med i skolan, enligt pedagogerna. Det hÀnder att mitt barn Àr elakt mot klasskamrater, inte lyssnar, stör under lektionstid och hittar pÄ dumma hyss. Dessa situationer uppstÄr enbart dÄ det inte finns nÀrvarande, trygga vuxna kring mitt barn som tar sig tid att ge mitt barn vad hen behöver.
ĂndĂ„ Ă€r det alltid mitt barn som fĂ„r skulden. Det Ă€r jag som fĂ„r komma pĂ„ akutinkallade möten med hens lĂ€rare (som i sjĂ€lva verket inte Ă€r en behörig lĂ€rare) och bitrĂ€dande rektor. FastĂ€n det Ă€r i skolan det brister. Vad kan man egentligen stĂ€lla för krav pĂ„ sitt barn under rĂ„dande omstĂ€ndigheter i skolan?