I diagnostiken vid psykisk sjukdom räcker det med att man exempelvis uppfyller 5/6-delar av elva kriterier för att få en diagnos (re. DSM V). För att klassas som en bra chef krävs att man uppfyller alla elva (ref. praxis).
De elva viktiga kriterierna för att klassas som en bra chef är att vara: Oegoistisk, en god lyssnare, konsekvent, pålitlig, fri från neuroser, ett gott föredöme, vänlig, öppen och tydlig, ärlig, trygg och kunnig.
Det räcker med att vara svag på ett av dessa kriterier för att inte passa som chef. Enligt min egen erfarenhet efter femtio år i arbetslivet så vimlar det av olämpliga chefer – överallt.
Endast två av alla chefer som jag kommit i kontakt med uppfyller alla nämnda kriterier ovan. Övriga har kännetecknats av en eller flera av följande belastningar: Självupptagen, dryg, snarstucken, hämndlysten, påtagliga tecken på mindervärdeskomplex, lynnig, otydlig, opålitlig och inkonsekvent, neurotisk, okunnig och dum.
Resultatet av dessa olämpliga chefer är undantagslöst otrivsam arbetsmiljö, hög korttidsfrånvaro, hög personalomsättning, många fackliga förhandlingar kring LAS, låg produktivitet och hög frekvens av psykosomatiska besvär. På senare år har media förmedlat upprörande fall av personal som inte vågat påpeka flagranta missförhållanden på arbetsplatsen för att de inte skulle avskedas eller förflyttas.
Det ligger nära till hands att gissa att vi här ser tydliga fall av olämplig arbetsledning, det vill säga dåliga chefer. Det värsta, egentligen, är inte förekomsten av dåliga chefer utan det faktum att ett ytterst fåtal fall rättas till genom byte av chefer.
De sista femton åren av mitt yrkesliv arbetade jag med personalfrågor relaterade till dålig arbetsmiljö, där olämpliga chefer utgjorde en stor del av problemen.
Någon påtaglig förändring inom detta område tycks inte stå för dörren.