Hemlaås i Hällbybrunn utanför Eskilstuna.
I oktober 2024 fattade socialnämnden i Eskilstuna två fatala beslut. Det ena var att lägga ner eller kraftigt banta barnkolloverksamheten, något som fick stor medial uppmärksamhet. Nämnden beslutade att man inte ville ha hand om kolloverksamheten och "bollade över" frågan till kommunstyrelsen, som ska se om man kan hitta "andra lösningar" (privatisering?).
Det andra beslutet var att stänga lågtröskelboendet Hemlaås, ett stödboende för människor med alkoholproblem, ofta i kombination med psykiska problem. Vid Hemlaås hade de 18 boende trygghet och gemenskap. Där fanns personal, även nattetid, som hjälp och stöd. Stängningen av Hemlaås fick inte samma mediala uppmärksamhet. Men socialsekreterarna protesterade och varnade för konsekvenserna. Bland partierna har V gått ut och protesterat. Man menar att verksamheten i stället borde utökas, till exempel med ett Hemlaås även för kvinnor med motsvarande problematik.
Men nu är stängningen av Hemlaås genomförd. Cyniskt nog påbörjades vräkningen av de boende mitt under julen, glädjens och gemenskapens tid.
Ett efter ett har flyttlassen gått med de få ägodelar de boende har. De har nu hamnat utspridda i lägenheter. En har berättat att han nu sitter ensam i en lägenhet i Fröslunda och att han saknar Hemlaås.
Jag har varit vid Hemlaås ett par gånger under december för att prata med de boende och med personalen. Jag träffade även Bosse och Travis, två glada labradorer som fick vara med då husse och matte jobbade. Bosse och Travis fungerade då som vårdhundar, något som uppskattades av de boende. Hundar ger både glädje och tröst. De har en förmåga att "läsa av" hur människor mår. Att vårdhundar sprider glädje inom vården är väl dokumenterat. Kommunen fick alltså vårdhundar helt gratis.
Vid dessa träffar berättade de boende om den rädsla – ja, rent av skräck – de kände inför att bli tvångsförflyttade. Skulle de nu tillbaka till den ensamhet de levde under innan de hamnade på Hemlaås? Några hade erfarenheter av total hemlöshet, som uteliggare. Skulle de nu tillbaka på "ruta ett", där risken att ta till flaskan blir ännu mera frestande?
Hösten 2015 skrev Eskilstuna-Kuriren under rubriken "Ett eget krypin gav dem livsgnistan tillbaka" så här:
– Om jag flyttade till en vanlig lägenhet skulle jag börja supa igen med en gång.
Det säger Sven Lindström som har bott på det tidigare så omdiskuterade alkoholistboendet Hemlaås i nästan fem år. I dag är han helnykterist.
Ett par från Hemlaås har nu fått boende genom Stadsmissionens "Bostad först". Några har fått bostad och boendestöd genom socialtjänsten, och några har fått egna hyreskontrakt. Men samtliga har vanliga lägenheter utan den sociala samvaro de tidigare hade på Hemlaås.
Det minsta man nu kan begära är att man gör en uppföljning. Besök dem som tvingats flytta! Prata med dem och lyssna på dem! Ta till er deras berättelser om hur de mår och hur de ser på sin framtid – om de nu tror att de har någon!
Men även personalen lever i ovisshet. I skrivande stund har fyra av de nio som arbetade som boendestödjare blivit omplacerade. Är det "uppsägning på grund av arbetsbrist" som väntar de övriga fem?
Som om inte detta vore nog: kommunen som arbetsgivare har totalt struntat i MBL (medbestämmandelagen) och det samverkansavtal kommunen har med de fackliga organisationerna. Beslutet om nedläggningen slog ner som en blixt från klar himmel både för de boende och de som jobbar där.
Även rent ekonomiskt, om man nu ska prata pengar när det handlar om människor, är beslutet tveksamt.
Hyran vid Hemlaås (som ägs av Kfast) var på 1,2 miljoner. "Bostad först" och lägenheter till de boende kostar 3,2 miljoner. Alltså 2 miljoner mera. Därför har nämnden skjutit till dessa 2 miljoner för 2025.
Ska man spara pengar finns det bara personalkostnaden att ta av. Om alla, vilket man hoppas, blir omplacerade har kommunen inte sparat ett enda öre på att lägga ner Hemlaås. Det har tvärtom blivit dyrare, samtidigt som den sociala situationen blivit sämre för dem som tvingats flytta. Dessutom har ett antal meningsfulla arbetsuppgifter som boendestödjare, eller borde man kalla dem "människostödjare", gått upp i rök.
Ett samhälle ska bedömas efter hur man behandlar dem som är svagast och mest utsatta.
